| And Why Cant I Just Love Me? |
15 jul 13 |
Jag sitter och tänker på den där gången jag och smurf var på seglarlägret i Göteborg (för andra gången).
På den dagen då jag ramlade i vattnet från bryggan på grund av den där dumma leken vi skulle leka,
17 år gammal och total livrädd för vatten. Jag är så otroligt glad över att jag hade flytvästen på mig för annars lovar jag att jag hade sjunkit som en sten.
Det var inte direkt som att jag stannade upp mitt i paniken och tänkte "Hm, jag kanske skulle tänka på att simma". Åh nej, jag skrek så det hördes över hela ön (och det fanns det vittnen på fick jag veta senare).
Jag kommer ihåg hur obeskrivligt lättad jag blev när jag greppade tag i kanten på bryggan, det var beviset som sa "Nu är du säker, Nu kommer du upp".
När jag väl stod på bryggan igen och såg ut som en dränkt katt grät jag, sen kunde jag skratta åt det, och en stund senare kom chocken och jag visste knappt vad som var upp eller ner.
Jag är lite rädd för vatten ja, bara en aning.
Men anledningen till att jag sitter och tänker på det just nu är för att det känns som att jag håller på att dränkas i mitt eget psyke,
Vilket kan tyckas är lite märkligt eftersom det egentligen borde vara min "lär-dig-simma" bassäng men det är det inte.
Det känns snarare som att man kastat ut mig i Atlanten och glömt ge mig flytvästen.
Jag saknar min kurator just nu, det är helt sjukt att jag säger det men det är sant.
Aja, jag träffar henne nästa vecka.
Kan knappt vänta! |
|
|
|
|
