| Okay Im Gonna Go Jump Off The Pier |
30 jul 13 |
Hej Bloggis!
Idag har varit en sådan där dag som man bara velat sova bort, men man går upp i hopp om att hitta något meningsfullt att förgylla den med. Jag kan inte säga att jag har det, jag träffade min bästa vän idag och det är alltid toppen men idag var vi lägre än lägst – Inte bra. Och en sak ledde till en annan (Nej, inget självskadebeteende! Även om det har varit lite frestande men vi är färdiga med det nu – No more) Jag har ett problem och att skära sig eller fly är verkligen inte lösningen, jag kan inte sätta varken ord eller bild på vad lösningen egentligen är men jag antar (eller snarare hoppas) att om jag ”väntar” samtidigt som jag letar så kanske jag hittar den.
Jag sa ”förlåt” till mamma idag när jag kom hem. Jag tyckte att hon var värd det efter allt hon fått stå ut med från mig, alla dumma kommentarer som inte gjort saker och ting bättre. Visst skulle jag kunna försvara mig med att jag har mått dåligt och hon är den vuxna blablabla, men hur länge kan jag skylla på det egentligen? Är det inte meningen att jag också ska betraktas som vuxen någon gång? Jag är ingen liten tonåring längre som man kan ge utegångsförbud var gång jag gjort något fel, nej jag måste också lära mig att ta ansvar för vad jag gör – framför allt vad jag gör mot andra.
Just nu känns det som att jag låter vissa relationer gå käpprätt åt helvete bara för att det är lättare än att faktiskt kämpa för dem, jag är spydig, sarkastisk och rent av elak mot dem som egentligen inte har gjort mig något - Dem som egentligen bara vill lära känna mig. Allt som händer, händer på grund av mig - för att jag låter det hända. Och det är något jag måste lära mig att ta konsekvenserna av och jobba för att förbättra, helst innan allting går åt skogen.
Det var jobbigt att prata med mamma, men jag lyckades få sagt vad jag ville och vi hade faktiskt vad man skulle kunna likna vid ett heart to heart samtal. Och därefter var min ångest borta, nu är jag lite gråtfärdig men det beror nog på att jag saknar pappa – och att jag känner en viss lättnad över att jag faktiskt gjorde det, pratade med mamma.
Det långa loppet är inte kört än, sköldpaddan slog ju haren har vi sagt. Men jag tror att vi ska sluta använda det metaforen ifall att det skulle visa sig att jag är haren, hahah (Skämt åsido).
Jag fick frågan idag ”Vad vill du Tigerräkan?” och ärligt talat så vet jag inte det än, jag är 22 år gammal – jag kan omöjligen veta exakt hur, när eller vad jag vill göra med mitt liv men nu var det kanske inte meningen att jag skulle tolka frågan så bokstavligt. Så om jag skulle ta och fundera kring det lite grann, då skulle jag först ha svarat rent spontant ”Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka”. Men nu är det inte möjligt och dessutom var det livet inte perfekt det heller, och om jag skulle svara seriöst så vill jag nog bara må bra – kunna acceptera och njuta av livet på de sätt som jag tycker om. Där har vi det, nu ska vi sträva mot det. Och det blir det jobbiga, det har ju varit målet hela tiden egentligen men det känns som att vi har hamnat ganska så mycket på villovägar.
Så vad jag kommer att göra nu är att spendera så mycket tid jag bara kan med min familj och mina vänner runt omkring, för snart kommer jag att bo 60 mil ifrån dem. Och jag vill inte behöva känna ånger eller skuldkänslor för att jag inte hade tid med dem innan jag flyttade.
Nu är det nästan midnatt och jag tänker lägga mig och sova med ett någorlunda gott samvete, vi hörs imorron bloggis!
/Tigerräkan |
|
|
|
|
