| Det Dina Ögon Ser |
18 mar 13 |
Jag tänker mycket ikväll Bloggis, men å andra sidan är det ingen som blir förvånad över det. Mitt huvud är alltid ockuperat av något, stort eller litet, jag tror aldrig det har varit tyst därinne.
Och ikväll har jag mycket att gå igenom mentalt, jag visste att det skulle röra om en hel del i mig av att gå till en kurator men jag ångrar inte det. Jag försökte att klara mig själv, det gick inte, och nu har jag insett att jag behöver hjälp. Och det här var en del av det första steget, jag har delat in stegen i ännu mindre steg. Som jag sa ”Du måste berömma dig själv för de små stegen och förlåta dig själv för de gånger du ramlar” Och jag fick en guldstjärna idag av en väldigt speciell person, det är jag med får man väl säga, men han är speciell på ett bra sätt. Jag är bara udda, ett freak känner jag mig ibland som, men nu skulle jag ju sluta att trycka ner mig själv.
Jag är otroligt glad att jag har S, han har överseende med dumma saker jag säger, han lyssnar och jag vet att han verkligen bryr sig, även fast det fortf. är svårt för mig att prata om en del saker, men det kommer en dag då även det kommer att försvinna.
Han får mig att må lite bättre när ingen annan kan, och det är genom att bara finnas till, och jag tror att det gör mina s.k. kompisar avundsjuka. De verkar tro att de har ensamrätt på mig bara för att de kände mig först och för att vi gick i skolan ihop, jag tror inte att de klarar av att någon annan kommer in i bilden och tar mig ifrån dem, men det värsta för dessa människor är nog att se mig gå utan att knappt vända mig om för att se vad jag lämnar bakom mig. Jag ska vara ärlig mot dig Bloggis, och mot resten av världen. . . Jag har hellre tre nära vänner än sex kompisar som knappt känner mig längre, för de vill inte.
Jag sms:ade Johanna för en stund sedan, tänkte att hon och jag kunde göra någonting kul imorron, bara hon och jag, för att det var så längesedan. Men hon har inte svarat, jag vill se om hon och jag fortfarande kan ha kul ihop. Om vi två tillsammans minns hur det känns, för om inte, vad har vi då att ge varandra?
Nej, jag är varken blind eller dum Bloggis, jag vet att hon mår dåligt. Och jag har ju försökt att prata med henne men hon vägrar att öppna sig så vad ska jag göra? Ska jag agera som hon gjorde mot mig i skolan, trycka upp henne mot väggen och tvinga henne att prata om det. För det gjorde ju underverk för mig. Du vet att jag inte är den som vänder folk ryggen i första taget, aldrig faktiskt. Jag har aldrig fått chansen att lämna någon, det är dem som har lämnat mig. Och det har hon gjort, det gjorde hon redan innan gymnasiet var slut och nu är det som att vi knappt känner varandra längre.
Det här blir ett lååångt inlägg ikväll Bloggis, jag som inte ens hade tänkt att blogga för det var jag för trött för, nåja. Det blev blandade känslor i det här inlägget men om vi ska sammanfatta det hela, min dag har varit bra. Och jag ska försöka att hitta någonting bra med morgondagen också.
Vi hörs!
/Jennan |
|
|
| I Aint Going Down |
18 mar 13 |
Idag är det dags Bloggis, jag får det till att låta som att jag aldrig någonsin gjort det här. Det har jag ju, jag har varit och träffat någon ”Professionell” förut men nu ska vi gå in med en annan attityd.
Vet du vad Bloggis, jag borde faktiskt få en guldstjärna för att jag överlevde helgen utan att skada mig själv. För du kan tro att jag ville…! Den här helgen har nog varit den längsta i mitt liv och igår när allting började bli för mycket kände jag ett ännu större behov av att ta ut det på mig själv, men jag gjorde det inte. Och därför förtjänar jag en guldstjärna, så det ska jag ge mig själv.
Man måste berömma sig själv för de små stegen man tar, och förlåta sig själv när det blir fel. Det är ungefär så jag tänker.
Så nu får vi se hur det går idag, jag gjorde en mindmap igår över mig själv. Allting jag är rädd för, allting jag är arg på osv. Det blev dock bara det negativa, men jag får kanske göra en positiv också, så att jag inte glömmer bort att det faktiskt finns.
För det finns där, det vet jag. Jag kan övervinna det här (Jag SKA övervinna det här)…
Du vet hur jag brukar säga att jag bara minns alla gånger pappa och jag bråkade, det är inte sant. Nu kom jag att tänka på det som jag tror är det bästa minnet jag har… Jag hade ridlektion en gång, jag red min fina prinsessa Indiana Lee och vi hoppade bana. När vi stod i ledet och väntade på vår tur kände jag hur hon steppade under mig, hon var så taggad att hon inte kunde stå still, precis som jag. Så när det var vår tur satte vi igång och mitt i banan fick hon för sig att ”Nej, nu vill jag inte mer” och hon tvärnitade. Om jag ramlade av? Nej det gjorde faktiskt inte, men jag blev hängandes över hennes hals så långt fram att jag kunde nudda hennes öron. Jag minns att jag tänkte ”Okej, det här var ju inte planerat. Vad ska jag göra nu, ska jag släppa och ge marken en kram eller ska jag försöka ta mig upp igen?” Och jag lyckades med det omöjliga (Okej omöjligt var det inte, men det var inte det lättaste heller, och Lee bara stod där och väntade) När jag väl var tillbaka i sadeln igen, så började pappa busvissla och applådera, vilket fick mig att tycka att det var pinsamt men självklart var jag ju också väldigt stolt. =P
Nu ska jag göra mig i ordning för dagen Bloggis.
Vi hörs senare idag!
/Jennan |
|
|
|
|
