| What can I say, What can I do? |
11 mar 13 |
Hej Bloggis!
Jag hade precis skrivit klart ett långt inlägg till dig och så skulle ju naturligtvis jag vara klåfingrig och trycka på nånting så det försvann.
(Förtjusningen med Dikta.se)
Jag vet allvarligt talat inte i vilken ände jag ska börja berätta, det känns som att det hände så otroligt mycket igår kväll men egentligen gjorde det inte det.
Det som hände var att jag för första gången på länge, faktiskt pratade med någon om allt som har hänt, främst under 2008. Det var väldigt jobbigt och påfrestande för mig, jag var nog inte riktigt medveten om hur pass mycket jag har förträngt det. Och du kan lita på att jag var motvillig till att prata om det, och satte mig på tvären.
(Lite som i gymnasiet när David ville att jag skulle prata med kuratorn, vi kommer ju ihåg hur det gick)
Efteråt kände jag hur hela min kropp darrade och jag somnade inte förrän tre i morse, så du kan ju förstå att jag varit trött.
Men, och det här kommer jag att förneka att jag sagt om någon skulle kommentera det för jag kan ju inte erkänna att någon annan har rätt gällande mig… Det var nog lite… Hur ska jag säga… Skönt att få prata med någon, men jag är fortfarande inte övertygad. Jag är misstänksam och skygg skulle man kunna säga, det kommer att ta tid. Man kan inte förvänta sig att jag bara ska släppa in vem som helst, det tog tid att förtränga allt och det kommer att ta tid att dra upp det igen och gå igenom det. Något som jag egentligen inte vill göra, men det verkar lite som att det inte spelar någon roll vad jag vill.
Oavsett vad jag säger Bloggis, är jag glad att jag har någon som bryr sig, även fast det inte alltid verkar så, men det är jag. Helt övertygad om att det är genuint är jag inte än, det har kommit och gått för många människor ur mitt liv för att jag ska våga lita på vad någon säger.
Men jag vill tro på det.
Ikväll får det bli tidigt i säng, har en del att ta igen precis som alltid. Jag hoppas innerligt att jag får sova bättre och längre i natt, från klockan tre på morgonen till halv åtta är för lite för mig även om jag hade druckit all Coca Cola jag kunnat få tag på. Dock är jag på ett sätt glad att jag vaknade just när jag gjorde, för när jag gick igenom natten och vad jag hade drömt om insåg jag att precis innan jag vaknade var jag på väg att drömma om branden… Och jag orkar inte med fler skrikande nätter eller morgnar för den delen, jag är inte traumatiserad längre, kan det inte räcka nu?? Jag fattar inte varför jag helt plötsligt, utan anledning eller what so ever bara slutar känna mig trygg i min egen säng, i mitt eget rum med Chico som sällskap. Varför?
Nåja, nu har jag i alla fall bloggat, äntligen…!
Vi hörs!
/Jennan |
|
|
|
|
