| You Want To Judge Me? Go Right Ahead |
17 mar 13 |
D&D (Dont Like - Dont Read!)
Jag vet inte om jag ska posta det här Bloggis, folk kan ju tro att jag inte är normal. Men definiera normal är du snäll, så ska vi se om jag passar mallen eller inte.
Idag är en sådan dag då en massa saker som jag egentligen inte vill tänka på flyter upp till ytan, och hur mycket jag än vill kan jag inte förneka att det har hänt. Det har ju till viss del varit med och format ”Mig”.
Just nu känns det som att varje gång jag öppnar munnen så säger jag någonting dumt eller nästintill ogenomtänkt, och du vet lika väl som jag hur mycket det betyder för mig att tänka sig för innan man säger något.
Jag brukade tro att jag hade ett ganska välutvecklat ordförråd, men på senare tid känns det som att jag ligger på samma IQ nivå som en tolvåring. Vi kan ju hoppas att det bara är en känsla, men va fan… Det är ju knappt att jag själv förstår vad jag menar längre.
Jag kan ha en perfekt mening utformad i tankarna men när den väl ska sägas högt blir den bara osammanhängande, och blir det väl rätt, då skapar det bara missförstånd.
Det är i alla fall så det känns, och varje gång det händer, vilket det gör allt oftare nu för tiden, börjar jag fundera...
Fundera på allt som hände när jag var liten, det som jag egentligen bara vill glömma men inte kan.
Jag tänker inte säga att folk back then hade rätt, de hade inte ett enda rätt gällande mig. Alla hade en åsikt men ingen hade rätt. Ingen känner mig bättre än jag själv egentligen, men inte ens jag kan låta bli att tvivla ibland.
Och det är ju klart att det väcker tankar hos en när vuxna människor skickar ett barn till läkarmottagningar och psykologer med mera och utan att förklara varför. Är det konstigt att man undrar "Är det fel på mig...?" "Duger jag inte...?" "Är jag inte normal...?"
Jag kan säga rakt ut att jag är arg över hur mina föräldrar valde att hantera min uppväxt, såhär menade mamma att hon tänkte ”Det var lika bra att göra undersökningarna för då kunde folk inte säga någonting sen”. Okej, mamma. Jag kan relatera till det, men vad du egentligen säger är att du inte var säker på att allting var som det skulle och du var oroligt för vad andra skulle tycka. Jag hade velat att mina föräldrar stod upp för mig och sa ”Nej, ni har fel.” och älskat mig oavsett vad. Men nej, så blev det inte riktigt.
Och nu är alla jätteförvånade över att jag är arg?
Så Bloggis, jag borde kanske starta min egen freakshow, jag hade kunnat vara värdinna och ha huvudrollen. Värt att tänka på kanske…
Aja, tack för att du lyssnar.
It means a lot.
/Jennan </3 |
|
|
| Now I am Getting Scared |
17 mar 13 |
Det går inte så bra just nu Bloggis.
Jag känner hur det börjar bli för mycket tankar, för varje andetag jag tar känner jag
hur all energi bara lämnar mig. Jag får INTE gå ner mig i en massa stress och framtidsoro!!
För om jag låter mig själv göra det nu kommer den här dagen sluta med att jag skadar mig själv.
Det dök upp en tanke i mitt huvud nu som löd såhär "Och jag ska komma ur mitt självskadebeteende"
Den var tätt följd av "Men vad/vem vore jag utan det?" Och det är precis DEM tankarna som jag ska jobba så in i helvetes hårt för att driva bort.
Jag känner det i mig hela tiden, hur jag bara vill sätta igång och planera hela mitt liv på en dag och oroa mig för precis allt.
Men jag får inte låta mig själv tappa greppet eller hur jag ska säga. INGEN kan planera hela sitt liv på en dag, det är inte så
det fungerar ens en gång.
Imorron ska jag söka in till Yh utbildningen på Svalövs gymnasium där jag pluggade och förhoppningsvis får jag läsa ett år som veterinärassistent
nu till hösten samtidigt som jag går hundsjukvård på distans, så om två år hoppas jag kunna få jobba som djursjukvårdare.
Jag vet att det inte är så enkelt, och det handlar inte bara om att vilja. Men det är så långt som jag vågar planera just nu.
Jobb och lägenhet med mera, det kommer att komma, men inte nu. Inte idag och inte imorgon, men det kommer att hända någon gång.
Och skulle jag inte komma in på utbildningarna, då får jag se till att hitta min motivation igen till att prioritera jobb.
Men jag tänker inte stressa sönder mig själv idag. Jag Vägrar.
Så, nu känns det som att jag har fått lite bättre struktur på det hela.
Inte mycket, men lite.
/Jennan </3
Tack Bloggis. |
|
|
|
|
