| Somebodys gonna love you |
17 apr 13 |
Vet du vad som just hände Bloggis…? Mamma kom in och sa ”Du har ju inte fått någon födelsedagspresent från mig och Conny” Jag försökte förklara för henne att det inte spelar någon roll, jag brukar ju låtsas som att jag inte tillhör den här familjen. Hon menade på att vi kunde göra någonting i stil med att gå på bio eller något och jag fick välja, men ärligt talat struntar jag i vilket. Hon menar väl, och det här är hennes sätt att anstränga sig men det känns som att det är too little too late. Eller också är det bara jag som är otacksam.
Fan vad jag saknar pappa.
Jag orkar inte vara här just nu, jag vill bara bort. Vart fan som helst bara jag slipper existera. Jag orkar inte låtsas att jag mår bra längre, inte för mamma, inte för vännerna och inte för de på praktiken. Men vad ska jag göra? Gå dit och säga ”Hej, jag mår psykiskt dåligt jag klarar inte av att vara här”. Hur dumt låter inte det?!
Det verkar vara som jag tror Bloggis, man får inte lov att må dåligt i den här världen, det finns varken tid eller plats till det. Du ska jobba arslet av dig och alltid le och se glad ut.
Om någon timme börjar en ny ångestfylld dag, jag funderar på att gå och lägga mig för det är för jobbigt att vara vaken. Men jag får ju inte ens vara ifred när jag sover, inte här hemma i alla fall. I Sthlm fick jag det, inser du hur underbart det var? En hel veckas ostörd sömn, helt fantastiskt. Men nu är jag inte där längre, nej jag är hemma igen, hemma där ingenting annat än orosmoln kretsar. Det är verkligen awesome. (NOT)
Nej nu får det räcka Bloggis, jag får väl gå och lägga mig eller något i den stilen. Vi hörs. |
|
|
|
|
