| Somebodys gonna love you |
17 apr 13 |
Vet du vad som just hände Bloggis…? Mamma kom in och sa ”Du har ju inte fått någon födelsedagspresent från mig och Conny” Jag försökte förklara för henne att det inte spelar någon roll, jag brukar ju låtsas som att jag inte tillhör den här familjen. Hon menade på att vi kunde göra någonting i stil med att gå på bio eller något och jag fick välja, men ärligt talat struntar jag i vilket. Hon menar väl, och det här är hennes sätt att anstränga sig men det känns som att det är too little too late. Eller också är det bara jag som är otacksam.
Fan vad jag saknar pappa.
Jag orkar inte vara här just nu, jag vill bara bort. Vart fan som helst bara jag slipper existera. Jag orkar inte låtsas att jag mår bra längre, inte för mamma, inte för vännerna och inte för de på praktiken. Men vad ska jag göra? Gå dit och säga ”Hej, jag mår psykiskt dåligt jag klarar inte av att vara här”. Hur dumt låter inte det?!
Det verkar vara som jag tror Bloggis, man får inte lov att må dåligt i den här världen, det finns varken tid eller plats till det. Du ska jobba arslet av dig och alltid le och se glad ut.
Om någon timme börjar en ny ångestfylld dag, jag funderar på att gå och lägga mig för det är för jobbigt att vara vaken. Men jag får ju inte ens vara ifred när jag sover, inte här hemma i alla fall. I Sthlm fick jag det, inser du hur underbart det var? En hel veckas ostörd sömn, helt fantastiskt. Men nu är jag inte där längre, nej jag är hemma igen, hemma där ingenting annat än orosmoln kretsar. Det är verkligen awesome. (NOT)
Nej nu får det räcka Bloggis, jag får väl gå och lägga mig eller något i den stilen. Vi hörs. |
|
|
| When the sand runs out |
17 apr 13 |
Jag får prata med dig ikväll Bloggis, det verkar inte finnas någon annan tillgänglig. Men jag är ju rätt van by now, så jag klandrar inte någon. Jag förstår att alla inte kan ha tid med mig alltid, de har ju sina egna liv att ta hand om.
Det blev inte några kramar från Johanna idag, och inte hade hon tid att lyssna heller (Förvånande? Inte speciellt). Jag tror att hon har glömt bort hur man gör när man lyssnar, när jag mår dåligt och försöker prata med henne glider hon bara in på andra saker som inte alls har med det att göra. Kanske hon tycker att det är för jobbigt att höra på, men jag tänker såhär att man säger väl för tusan inte ”Jag finns här för dig om du behöver prata” om man ändå inte tänker lyssna när det väl gäller. Fast somliga kanske gör det för att verka snälla, vad vet jag?
Nu sitter jag här hemma i mörkret med en flaska cola och mina kladd-muffins som sällskap, det får bli tröstätning ikväll. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska gå till praktiken imorron, jag har verkligen ingen ork till det just nu men jag får väl tvinga mig själv.
Ja vad fan…
Jag orkar inte bry mig om någonting just nu, jag blir förvånad om jag kan låta bli rakbladen tills det här har blåst över.
Stoppa mig i en låda, lås in mig i ett rum och kasta bort nyckeln.
Eller skjut mig, stoppa upp mig och häng mig på väggen.
Då hade kanske både jag och världen mått bättre, vem vet? |
|
|
| Its too late for saving me |
17 apr 13 |
Jag tänkte sluta blogga, i alla fall för ett tag Bloggis. Vad får vi ut av det egentligen?
Ibland känns det som att mitt liv är en sådan där snöglob och någon skakar den konstant åt alla håll och kanter, medans jag gång på gång gör desperata försök till att stå stadigt. Fast det kanske är jag själv som skakar den, kanske är det jag själv som håller mig tillbaka?
Jag har ingen aning, om någonting just nu. Det känns som att det simmar omkring mängder av trögflytande smält ost i mitt huvud just nu, jag vill bara krypa in i mitt lilla ide igen och återuppta mina försök till att sova bort mitt liv. Men så kan jag ju egentligen inte göra, skulle saker och ting bli bättre av det? Naaah, högst osannolikt.
Hur var det vi sa… Skulle inte jag sluta att försöka rymma från problemen? Jo jag är ganska säker på att det var något i stil med det vi kom överens om Bloggis, ingen sa att det här skulle bli lätt men vi kan inte ge upp redan. I så fall är det inte mig vi pratar om längre, den där envisa galningen som kan göra vad f*n hon vill bara hon bestämmer sig för det. Nu har inte hon varit med i leken på väldigt länge men hon försöker att jobba sig tillbaka.
Idag struntade jag i att gå till praktiken, jag mådde skitdåligt igår och behövde sova ordentligt. Det gick väl lite si sådär med den saken för jag somnade och vaknade lite då och då, när jag vaknade sista gången var klockan nästan 12 och jag fattade ingenting. Jag bestämde mig för att baka choklad-kladdiga-muffins som blev väldigt goda faktiskt. Att baka är bra terapi för mig, galet jag vet ;)
Sedan blev allting lite i brist på bättre ord akward, för jag började komma ihåg natten. Jag drömde om pappa.
Vi bodde här och allting var som vanligt men så kommer han ut i köket och börjar rota i ett av skåpen efter någonting, jag minns att jag tänkte ”Men, var inte du död?” så jag frågade honom ”Har tumören försvunnit nu?” Han tittade bara lite förstrött på mig, ryckte på axlarna och sa ”Nej, den är det inte lönt att ta bort” .
Det är allt jag kommer ihåg, ganska löjlig dröm men den lilla stunden jag upplevde den så fylldes jag av en känsla av ”lycka”. Jag hittar inget bättre ord för att beskriva det, och för en bråkdel av en sekund var han där och allt var bra. Och jag vågade hoppas på någonting, fast jag vet inte riktigt vad det var.
Så nu sitter jag här framför datorn, utan att riktigt veta hur jag mår eller vad jag känner. Jag har en liten önsketanke att ingen frågar mig idag hur jag mår, för jag hade velat räkna ut det själv först. Annars kan jag alltid ljuga och säga att det är ”Bra”.
Jag ska träffa Johanna om en stund (KRAMAR), det vill jag ha. Vad vi ska hitta på idag har jag ingen aning om men att slippa ut ur huset är alltid något.
Vi hörs ikväll Bloggis, I think.
/Jennan </3 |
|
|
|
|
