| Its too late for saving me |
17 apr 13 |
Jag tänkte sluta blogga, i alla fall för ett tag Bloggis. Vad får vi ut av det egentligen?
Ibland känns det som att mitt liv är en sådan där snöglob och någon skakar den konstant åt alla håll och kanter, medans jag gång på gång gör desperata försök till att stå stadigt. Fast det kanske är jag själv som skakar den, kanske är det jag själv som håller mig tillbaka?
Jag har ingen aning, om någonting just nu. Det känns som att det simmar omkring mängder av trögflytande smält ost i mitt huvud just nu, jag vill bara krypa in i mitt lilla ide igen och återuppta mina försök till att sova bort mitt liv. Men så kan jag ju egentligen inte göra, skulle saker och ting bli bättre av det? Naaah, högst osannolikt.
Hur var det vi sa… Skulle inte jag sluta att försöka rymma från problemen? Jo jag är ganska säker på att det var något i stil med det vi kom överens om Bloggis, ingen sa att det här skulle bli lätt men vi kan inte ge upp redan. I så fall är det inte mig vi pratar om längre, den där envisa galningen som kan göra vad f*n hon vill bara hon bestämmer sig för det. Nu har inte hon varit med i leken på väldigt länge men hon försöker att jobba sig tillbaka.
Idag struntade jag i att gå till praktiken, jag mådde skitdåligt igår och behövde sova ordentligt. Det gick väl lite si sådär med den saken för jag somnade och vaknade lite då och då, när jag vaknade sista gången var klockan nästan 12 och jag fattade ingenting. Jag bestämde mig för att baka choklad-kladdiga-muffins som blev väldigt goda faktiskt. Att baka är bra terapi för mig, galet jag vet ;)
Sedan blev allting lite i brist på bättre ord akward, för jag började komma ihåg natten. Jag drömde om pappa.
Vi bodde här och allting var som vanligt men så kommer han ut i köket och börjar rota i ett av skåpen efter någonting, jag minns att jag tänkte ”Men, var inte du död?” så jag frågade honom ”Har tumören försvunnit nu?” Han tittade bara lite förstrött på mig, ryckte på axlarna och sa ”Nej, den är det inte lönt att ta bort” .
Det är allt jag kommer ihåg, ganska löjlig dröm men den lilla stunden jag upplevde den så fylldes jag av en känsla av ”lycka”. Jag hittar inget bättre ord för att beskriva det, och för en bråkdel av en sekund var han där och allt var bra. Och jag vågade hoppas på någonting, fast jag vet inte riktigt vad det var.
Så nu sitter jag här framför datorn, utan att riktigt veta hur jag mår eller vad jag känner. Jag har en liten önsketanke att ingen frågar mig idag hur jag mår, för jag hade velat räkna ut det själv först. Annars kan jag alltid ljuga och säga att det är ”Bra”.
Jag ska träffa Johanna om en stund (KRAMAR), det vill jag ha. Vad vi ska hitta på idag har jag ingen aning om men att slippa ut ur huset är alltid något.
Vi hörs ikväll Bloggis, I think.
/Jennan </3 |
|
|
|
|
