| Bluesky94s blogg |
|
Född: -94
Bor i: - En Liten stad i Sverige
Visa profil
|
| Mina kärakära "små" tankar |
23 apr 10 |
Okej, jag ska göra en ny blogg snart. Måste bara hitta ett passande namn till den först.
Tänkte skriva ner förslag här (så att jag inte glömmer):
- Tusentusenskönor
- foreversixteen
Ehm... ja det är väl de namnen jag funderar på. Än så länge.
För övrigt är jag förkyld. Ont i halsen och inte så värst pigg.
Imorgon blirre innebandymatch som gäller.
Jag, Lollo Emma/Elin & eventuellt Emelie spelar i ett lag.
Vi kommer vinna? - Absolut. *hosthost*
Hoppas det blir kul i alla fall,
och att det kommer mycket roligt folk. För det verkade inte bli så värst många som skulle dit.
Men jag är på i alla fall. Och det kommer nog bli kul.
Sen på kvällen ska jag & ma famille till min fasters place och fira Hani som fyller... 40? 41?
Något sånt var det.
och så måste jag gå upp tidigt. Bilen går hemifrån till Gee-Bee-Gee kvart i åtta. Jippi. Och innan det ska man ha duschat och gjort sig i ordning. Och vaknat?
Jaa, men jag har ju i alla fall haft sovmorgon idag. Som tur är.
Så imorgon blir det vinna eller försvinna!
och jag hoppas jag mår bättre då, när vi kommer äga alla. Precis ja. Peppning som gäller. Vi är så grymma. Ja, kan ju hoppas att någon i mitt lag är det.
Jag måste få bättre självförtroende. Ja verkligen! Hanna, skärp till dig nu.
Leende läppar,
Ett skratt som klingar högt
Orden går i ett
Att stå där i mitten
med alla blickar
Det är jag,
Det är jag
Men det är bara en lögn, vännen.
Det är inte den jag är
Jag har plötsligt blivit på skrivarhumör. Härligt. Jag älskar det.
Det märkliga är att det alltid kommer när dagen fallit och månen går upp. Det är på natten som alla känslor kommer och som jag får plats att uttrycka dem. Det är nu som orden är mina. Och du kanske inte tror det nu, men det är mig du kommer se i framtiden. Det är mina ord dina ögon kommer skåda. Det är mitt namn som står på omslagen till böcker och till tidningar. Du kanske inte tror mig nu. Men när du ser mitt namn på boken där, glöm inte vad jag sa.
Du kanske inte försåt mig när jag skriver. Vänner som tror. Lärare som tvivlar. Jag som vet.
En gång blir det jag, och då ska du få se. Jag vet mitt mål, och det är dit jag ska. Minns mig nu. För jag kommer bli. Det vet jag.
En dag ska jag skina. En dag är jag bra. En gång blir jag jag. En dag i tiden kommer du ångra dig. En dag kommer du få se, jag är bättre än dig.
När du är ingen, är jag allt. När du blir bortglömd, är det mitt namn som alla minns. För det är jag som kommer vara stark och starkare. När du var svag och svagare.
En dag kommer du få se. Vi ska möta blått mot blått. Våra ögon som stirrar in i varandra. Men du kommer ånga dig. Du kommer få se. Jag var bättre än de. Du bara glömde att se. Eller var det bara så att du inte trodde mer? Jag kan bara tacka, för att du ändå gav mig tid. Du gav mig rum. Du gav mig plats. Jag bara tog den inte. För det var aldrig jag.
Wow, detta kommer bli ett sånt där mega inlägg. Asstort och aslångt. Ni gillart? - Jag vet.
Jag har inte gillat Melissa Horn förut. Och jag säger inte nu att hon är felfri. Nej, synpunkter har jag kvar. Men hon är faktiskt ändå rätt bra.
Jag gillar texterna. De har mening. De har djup. De går in. De känns igen. Och de är bra.
Jag sitter faktiskt och lyssnar på henne nu och gillar hennes texter starkt.
Jag önskar mig dig. Om så bara för tre minuter. Jag har så mycket att säga och fråga. Så mycket jag vill ha ur mig. För när du lämnade, eller om det nu var jag, så slutade jag att förstå dig. Kanske fanns det en tomhet inom dig. Den tomheten jag redan innan tycktes skymta. Den tomheten som verkade ta rum i din kropp när du lämnade oss den där februarinatten och skulle gå hem. Du vände dig inte om och du var som borta, eller bara inom dig själv. Jag tycktes ana något där. Och kanske fanns det också där. Kanske var det så att du redan då började tvivla. Men om jag bara hade fått sagt vad jag tänker nu. Hur underbar du var. Så varför svek du? Kan du själv se skillnaden på då och nu? Kanske att du är precis som mig, bara att du lyckades bättre än mig. Kanske hade du inte lika mycket att lämna, eller så ville du bara mer och var starkare än mig. Men jag är kvar här, medans du flydde. Jag skulle aldrig blivit dig, hur mycket jag än ville dit som du är. Det var bara drömmar. En stjärna på himlen jag ville nå. Men du tog ned den innan mig, och fick mig att gå på denna väg. Vår väg var aldrig samma. Vi var aldrig på samma våglängd. Vi bara korsade varandra på livets väg. Kanske en tillfällighet, eller så var det en mening. Men du gav så mycket till mig. Och jag vet inte vad jag skulle varit idag utan dig. Du fick mig verka så speciell, att jag själv nästan började tro på det. Och vet du vad? Jag måste tacka dig för allt du gav. Du gav mig hopp, vänskap och kärlek, även om allt om dej gick i kras byggde du ändå upp min värld som var utom dig. Jag undrar om du visste vad du skulle bli, men du visste nog aldrig vad du var för mig. Du var en hjälte, och jag var offret du beskyddade. Och jag blir nästan orolig över vad jag skulle vart utan dig. Men du är aldrig dig själv längre. Du har blivit någon annan, och jag undrar vart du flydde. Hur kan någon som du gå upp i rök? Och vet du, att varje gång jag skriver finns du någonstans där inne eller ute på pappret. Som idag. Jag vill bara få dig att förstå att du var bra som du var. Nej, du var bäst som du var. Och det var då du gav liv, det var då du gav glädje, kärlek och hopp. Det var då du fick mig att gå vidare in i ljuset. Det var då du var dig själv. Och jag minns dig som någon som är för perfekt. Jag visste aldrig att du fanns. Du var som en drömprins, och jag trodde faktiskt att du inte fanns. Jag trodde att du bara var någon i min hjärna som gick under ditt namn. Men jag hade fel. För varje liten förhoppning om dig, var o princip på riktigt. Det du. Och jag tror inte att det finns någon nu, som skriver såhär om dig, så som jag gör nu. Nej, det är bara jag. Och jag måste erkänna att jag är patetisk. Det lustiga kanske ändå är att jag när jag ser dig inte kan visa den vänskap som jag känner mot den du var. Och kanske är det det som du behöver. Kanske att jag måste finnas där för den du var. Kanske borde jag se det lilla i dig av det som finns kvar, än att se allt som du aldrig hat varit. Och förlåt, om jag fortfarande bryr mig. jag vet, du bad aldrig om det. Men du fanns alltid där för mig, när jag behövde det som mest. Då jag tvivlade på den jag var. Då jag varken visste in eller ut. Och vårt förflutna är som en saga som jag läser gång på gång och för dig är det bara en av de böcker man snabbt glömmer bort. När du ser på mig, vad ser du då? Är jag en av alla andra, eller är jag fortfarande hon du kände? Men vad tjänar det till, när du ändå aldrig lyssnar och aldrig har vetat hur jag i dessa år har skrivit om dig, hundra gånger om.
Jag vet att du inte bryr dig mer. Men jag är här. Viska mitt namn högt nog för att jag ska höra. Släpp din stolthet och låt någon komma nära. Bortom skratt, bråk och skämt. Låt någon komma innanför, klättra över din mur och bara trösta dig.
Och jag är fortfarande sådär patetisk som jag alltid har varit sedan du dök upp.
Men om jag ser dig imon. Om jag möter din blick. Ska jag försöka minnas att le.
Den här bloggen får handskas med alla mina känslor. Och någon gång kommer jag komma tillbaka hit, le åt vem jag var. En gång när jag är stor ska jag e åt mig själv. En gång ska jag le åt livet. Åt allting.
Någon gång i framtiden kanske jag är lite mer mogen, stark och kärleksfullare än nu. Någon gång är jag allt som jag någonsin velat vara.
Jag gillar att skriva här. Jag gillar gillar det. Kanske är det dethär som får mig att fortsätta skriva. För annars så kan jag inte. Det blir bara korta dikter och aldrig mer berättande text. För där ska alltid allting vara så perfekt. Till och med om bara jag ser på. Jag känner en press. Och jag vill bara vara utan att förklara. Som här. fast här gillar jag att förklara. och jag börjar undra ifall någon läser detta. Dessutom undrar jag ifall denna texten inte är för lång för att spara?
Det märker vi snart i alla fall. Någon gång, när jag har lust att avsluta.
Det värsta är att jag, som sagt (typ tre gånger nu eller nått), måste upp tidigttidigt imorgon. Jippi. Det är i ett gott syfte i alla fall. Och jag minns innebandydagen förra året. Vi kom tvåa! Och vi var faktiskt bra. Jag kom dit i mina vita jeansleggins, som jag faktiskt har på mig idag. Ett svart linne och min vita esprittröja och den där laxråsa shalen, och mina gråa basketskor. Jag och Emelie var ute efteråt och det var kallt. jag visade Linnea sms. Och provade Ellens glasögon som jag låtsades var mina för en viss person som skadat handen, en person som vår vänskap i princip tog sitt slut där. Och jag förstod aldrig riktigt hur du stod ut med mig, vad du såg i mig. Men vad det än var är jag glad. Och min bästa teori är att kärleken förblindar och vänskap ger en synen åter. Eller så var du bara sådär översnäll. Okej, tillbaka till den dagen. Jag hae asdålig kondition också.
Men jag ska nog ta å dra nu. Det blir som sagt var tidigt imorgon. Och glöm inte att le Hanna! Glöm inte det nu.
Pussar på er (eller ah, ingen dåmen) som lyssnat :)
<3 |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<April 2010>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | | 01 |
02
|
03
| |
04
| 05 | 06 | 07 | 08 | 09 | 10 | | 11 | 12 | 13 | 14 |
15
| 16 |
17
| | 18 | 19 | 20 | 21 |
22
|
23
| 24 | | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | | |
|
