| Ultravioletta ord. |
22 sep 10 |
Jag skärmar av mig, skrik i mitt öra och jag kommer inte att
höra dig. Min hjärna skiter i dig helt enkelt.
Ungefär som på lektionerna, jag ser hur läpparna rör sig, fort,
formar vokaler, o a å e i. Jag ser hur händerna viftar hetsigt,
skriver spretiga bokstäver på whiteboarden, ojoj vilken statistik!
Jag ser allt, men det fastnar utanpå näthinnan,
jag blinkar bort det, inget sparas.
Do you want to save this file?
No thanks.
Så det blir ganska fucking ensamt efter ett tag, här i min
egen värld där ingen hör, ingen ser. Inga fönster,
bara täta tegelväggar som målats över med våldsamma ord som
ingen bryr sig om att läsa, alla läser mellan raderna.
Ingen bryr sig, alla bryr sig.
Vilka små, jävla skitproblem jag (vi) har.
Jag behöver aldrig slåss för att överleva, även om det
känns så. Synvilla, illusion, vilken jävla linje är längst?
Jaha, dom var lika långa. |
|
|
|
|
