| The living room. |
9 sep 10 |
Idag kände jag hur livet plötsligt flyttade tillbaka in
i hjärtat på mig, spred små lyckobubblor via blodet ända
ut i dom döda cellerna i det där vita som är längst ut på
naglarna, ända ut i dom kluvna hårtopparna.
Och framför allt, jag var inte rädd, inte ängslig.
Det var bara ATT!
Jag nästan darrade av längtan, helvete vad nära jag stod.
Han andades fett högt, nästan flåsade, men vad gör det.
Så länge människan andas är det väl bra, antar jag.
Jag kunda ha snuddat, men det vågade jag inte.
Men fan vad jag ville.
Nu har min skiss fått blåa ögon. Och tydligare konturer.
Det syns, och det känns.
I hela kroppen.
Det här trodde jag väl aldrig att jag skulle säga (ehm, skriva),
men det ska faktiskt bli lite spännande sådär att se vad
som händer imorgon.
Kanske, kanske snudda. |
|
|
|
|
