| Bluesky94s blogg |
|
Född: -94
Bor i: - En Liten stad i Sverige
Visa profil
|
| läs mina ord, förstå min ånger |
1 nov 11 |
kände ni vad jag kände, skulle ni också vilja ta er tillbaka. Och det är så lätt att falla dit igen, men så svårt att ta sig upp därifrån. Och alla beslut vägs liksom ihop på en våg. Hoppas mot att gå vidare. Och trots att jag tror mig veta vilket mitt förnuft talar till, finns det ingen tvekan om att önskan fortfarande finns där, angående det andra valet.
Det fanns en tid då han höll min hand, flätade in sina fingrar emellan mina. Vi kunde gå längs gatorna i staden i maj-månad och han pratade med mig som att jag vore hans, som att jag var något speciellt. Det fick mig att känna mig precis som det. I mitt huvud bär jag med mig sinnesbilder och i mitt hjärta gamla känslor, som alla håller på att förblekna. För bevisen av dem rann ut, som tiden försvinner i ett timglas. Men jag kan fortfarande dra mig till minnes hur jag hamnade i din famn den där julikvällen. Något som blev vårt sista farväl. Jag minns hur jag lutade huvudet mot dig, hur din hand strök mig över min ryggtavla och hur vi pressade våra kroppar emot varandra. I väntan på bussen. På fordonet som skulle ta dig iväg till ett ställe som inte innefattade mig. Den ledde oss hit till detta nu:et. Ett presens som levs skilda ifrån varann. I en värld där det inte längre är du och jag mot alla andra. Till något som verkade för långt bort, för overkligt och hemskt för att jag skulle välja det. Kanske våra hjärtan berättade för oss långt innan att det aldrig skulle vara. Men vi ville inte tro det, för det fanns något där som var för gott för att inte tro på. Men verkligheten kom ikapp oss, och du hjälpte den på traven.
Det finns ett mörker som omger mig, en kyla som kryper tätare omkring. Men med tiden lär man sig att ignorera den, man lär sig att leva med den. Jag var bara ovan vid att återgå till allt jag alltid har haft. Det som var en del av min vardag innan du traskade in i min värld. Och ibland kan det göra så ont att hjärtat värker och framkallar saltvatten som rinner ned för kinderna. För man är ensam. Ensam så ensam. Och det är när det för första gången slår en som ens värld faller samman. Som att allt hopp sögs ut, och fick allt att sakna mening. Som att solen aldrig steg upp, och som att fåglarna hade slutat att kvittra. Det ända som finns är en tomhet. Ingen vilja till att le, ingen passion till att skratta och ingen känsla för ljus eller mörker. Det lämnas inget kvar. Allt liksom försvinner med en ner i fallet.
Jag vet inte om det spelar någon roll längre vad vi känner. Att jag saknar dig, det vi hade, den du var mot mig, men att jag ignorerar det kanske hör till något förflutet. Och om det finns en chans att du känner exakt samma sak, finns det kanske ingen betydelse för det heller. Ödet kanske redan är skrivit, eller så väntar det på oss. På ett bättre tillfälle, då vi är mer redo.
Men det finns en känsla inom mig som trots de pokerface vi har, trots de murar vi bygger upp, trots de känslor vi gömmer, gräver ned och låtsats att vi inte har, fortfarande hoppas. Vill hoppas. För jag märker hur bra vi är ihop. För allt du var mot mig och jag vet att allt inte var lätt, och trots att vi låtsades fanns det ändå alltid en sanning bakom allt. Det fanns något sant i att vi spelade oberörda med en viss toutch en så lång tid. Och det får mig att fortfarande vilja hoppas. Trots att jag lovade mig själv att gå vidare.
Men snälla du, jag vill fortfarande ha dig.
(för att ha dig den tiden, var underbart <3) |
|
|
|
|
