| Bluesky94s blogg |
|
Född: -94
Bor i: - En Liten stad i Sverige
Visa profil
|
| I just cant take it |
10 jun 10 |
Det blev kanske inte lika sorgligt igår som jag anat. I alla fall inte under själva avslutningen. Det var inte alls många som grät. Typ två eller nått. Men jag grät när jag gick där ifrån, när jag skulle lämna allt föralltid. Och föralltid är en väldigt lång tid. Även om jag inte grät undertiden eller hela natten så grät jag inombords. Det känns så hårt. Jag vill inte lämna. Jag gillar er ju så grymt mycket! Och jag blir tårögd bara jag tänker på det. Så sorgligt ju. Jag känner en saknad redan, eftersom jag vet att jag aldrig kommer komma tillbaka (förutom imon). Jag kommer sakna er så grymt mycket. Och jag har nog aaaldrig varit såhär ledsen eller uttråkad eller besviken eller hur jag nu ska förklara min känsla, över att att ha sommarlov! Jag kan inte le åt det. Jag kommer sakna er grymt mycket. Och jag saknar er redan!
Martin som inte kommer gå i min klass sen. Håkan och Kalle, de bästa lärarna som varit så otroligt bra! Emma som byter skola i en helt annan stad. Folk som flyttar. Folk som byter skola. Folk som byter klass.
Och mitt i allt ska jag ha sommarlov.
Men hur, säg mig hur, ska jag le åt det? |
|
|
| Du och du och du och du. |
10 jun 10 |
gaaaaaaaaaaaaaaaah.
Mitt liv är konstigt, i alla fall på punkten jag tänker ta upp nu. Jag har nog någon slags beslutsångest. Eller så är jag väldigt kluven. Och så varierar jag dag till dag. Men där har ni inte problemet. Det var bara lite "research". Grejen är den att jag är sämst på att handskas med kärlek. Jaa. Så fort jag bli intresserad av nån eller nått sånt, så kan jag lixom bara inte umgås med den personen normalt längre. Det gör det inte så lätt för mig. Jag kan aldrig fånga något fint. Och dessutom känns det som att varje gång jag gillar någon så gillar den mig aldrig tillbaka. I just cant take it anymore.
Och kanske att jag är lite väl utseende fixerad ja. Men du var ju bara sååå snygg idag! Verkligen. Nice stil säger jag bara. Och det där självförtroändet går uppåt asså. Bra jobbat. Alla borde ha en sån stil asså, och kanske jag har lyckats med allt övertalandesnack. Och alla rykten som går, alla som säger precis som de gjorde för dem, och vi vet hur det slutade. Jag vet bara inte längre.
Sedan finns det du också, trodde att det fanns något där kanske. Först trodde jag det. Sen slutade du snacka med mig, visst det var inget speciellt. Jag bara trodde.. Dumt av mig.
Du finns där också. Och jag tror verkligen att det fanns något där. Men jag har lärt mig de olika formerna finns fanns funnits. Och vi hör till de två sista formerna. Det kanske var, och även om jag inte visste bättre då än vad jag gör nu, så fanns det faktiskt nått där. Men det är borta nu. Men jag står ändå kvar, på samma plats. Ensam.
Och dudär också ja. Du sa att du brydde dej om mig så mycket. Visst på ditt sätt gjorde eller gör du nog det. Men inte tillräckligt. Jag vet att jag inte känner nått för dig. Men jag känner något för att bli älskad på det sättet som jag behöver. Det du en gång påstod göra mot mig.
Och duja! Jag vet att du gillade mig nån gång. Även om det var längesedan. Men jag tror nästan på det faktumet att känslor aldrig svalnar helt. Och du söker kontakt med mig, kan jag se. jag är bara så dålig på att ge något bra svar. Och det är inte din starka sida heller. Som tur är vet jag att jag inte ska ta emot dina ord så du säger dem till mig, det är bara falskt. Jag vet. och jag försöker ta in det på något slags "rätt" sätt. Men snälla du, säg det du vill lite bättre. Jag gillar dej ju, som vän minst sagt. Jag vet att du försöker lie bättre än jag ibland, och om jag hade mer tid skulle jag kanske kunna bättra mig. Men than again no, för jag vet inte hur man ändrar på sig.
vi kan snacka om dej också om du vill. Jag vet inte riktigt vad det är med dig. Kanske är det bara så att jag behöver någon att lasta mina känslor på. Och jag vet att jag försöker få dig till att gilla mig. Men du, det försöker jag med alla. Du har faktiskt gillat mig, det vet jag. Men nu har du någon annan, och jag borde inte bry mig. Jag hade faktiskt min chans. Jag bara tog den inte just då, för jag är omogen och alldeles för utseende fixerad. Dessutom kanske inte jag känner nått för dig eller så, jag vill bara att du ska se mig så jag vill. Jag vehöver uppmärksamhet när jag träffar er, och du är närmast helt enkelt.
Jag håller er på avstånd, jag kan ju i alla fall inte bli grundligt sårad. Bara på ytan. Men fortfarande tillräckligt sårad för att inte våga släppa in någon. |
|
|
| Det är över nu och jag som aldrig gillat nostalgi |
10 jun 10 |
Väntan här över nu. Nu är det slut.
det känns ändå rätt "bra" att man slipper gå och tänka att det är sista gången snart. Nu är det gjort. Jag är klasslös. Skolplikten är över. Och jag har sommarlov. Sorgligt är det att lämna M90! Särskillt när man tänker så. Att lämna den och aldrig komma tillbaka mer. Usch, hjääälp vad hemskt! Jag vill inte! JAG VILL INTE! Blää. Jag gillade ju min klass. Eller snarare älskade den? Det kan inte vara över nu. Det kan inte bara vara slut såhär.
Visserligen ska jag dit på fredag för att sjunga, men det blir ändå inte samma sak.
Aldrig igen
farväl klassen. |
|
|
|
|
