| My heart takes off on a highspeed chase |
16 nov 13 |
Jag är onormalt trött idag Bloggis, sov ända till tjugo över tio men var totalt zombiefierad när jag vaknade.
Egentligen orkar jag inte blogga.
Vill mest bara sätta mig i något hörn och gråta ögonen ur mig, det är så just nu, jag saknar pappa, värre än jag brukar göra.
Men så är det, det är tomt och det är ensamt och helt enkelt bara annorlunda. Ja jag vet att jag borde ha vant mig nu, och det har jag på sätt och vis, men man vänjer sig aldrig vid hur ont det gör att vara utan den man saknar.
Man får höra hur folk säger att det blir bättre med tiden och en massa sådant men jag säger att det är skitsnack. Det slutar aldrig att göra ont.
Jag blir så avundsjuk på de som har båda sina föräldrar, ibland är jag nästan övertygad om att man kan se hur jag blänger av avundsjuka.
För jag vill så gärna ha min här.
Häromdagen när jag satt på Hbg Central började jag nästan gråta bara jag tänkte på den där fula stenen som pappa och farmor delar, ja jag tycker att de kunde ha fått något mycket finare men det var ju inte som att någon frågade mig vad jag tyckte.
Och den stenen hade väl någon form av sentimentalt värde för farmor och farfar, men pappa kunde väl ha fått en egen?
Jag har ingen aning om hur det där gick till...
Hur som helst så lär väl mitt "breakdown" att dröja tills jag kommer tillbaka till Sthlm. DÅ kommer jag garanterat att bli totalt cuckoo, med flytten och allt.
Jag vill inte ens tänka på den saken, men jag måste ju, vilket orsakar krig i mitt inre.
Och det finns inget FN där.
Jag försöker att få ner min dag på den här bloggen också, men känslan av att "jag orkar inte" poppar upp hela tiden, however ska jag göra ett försök...
Det var kalas idag för Johannas killes son, jättegullig pojke, mycket gulligare än jag kom ihåg honom att vara.
Han verkade tycka väldigt mycket om att leka med mig, sa "jag älskar dig" till mig. Och somnade nästan i mitt knä strax innan jag skulle gå.
Så sjukt jäkla söt!
Säga vad man vill om Andy, men den där kan han vara glad för.
Men det var långt ifrån roligt hela tiden, mitt i allt när vi satt och fikade började Johannas brorsa och hans flickvän bråka om någon jävla LCHF diet, och alla förutom jag satt där och låtsades som ingenting.
Jag däremot, såg till att bli så liten som det bara gick och låtsades att jag inte fanns.
Därför tycker jag inte om att vara där när hela deras familj ska närvara, för det är alltid något det ska bråkas om och jag blir helt messed up i psyket av det.
Klarar inte av det, vill man bråka, får man göra det när jag inte är där.
För jag förväntar mig nästan att det ska smälla, även om det aldrig gör det.
Strykrädd? "Nej inte alls." |
|
|
|
|
