| Its the wrong kind of place to be thinking of you |
12 nov 13 |
Då låg man i sin säng igen med halvblött hår och mjukiskläder efter en 40 min lång dusch.
Datorn är placerad i knäet och spotify spelar Damien Rice - 9 crimes, dyster men fin låt.
Känslan av att inte orka någonting och bara vilja sova bort ett år finns också här, och aggressiviteten ifall någon skulle klampa in utan mitt tillstånd.
Såhär såg en helt vanlig dag/kväll ut för mig för bara några år sedan, allt som fattas är lite färskt blod.
Det var nog inte någon vidare bra grej att jag träffade mamma på tåget hem från Hbg, jag hade behövt den tiden till att helt enkelt bygga upp mitt försvar,
men det kunde jag inte ikväll och därav blev jag "överraskad" och aggressiv mot henne efter ett tag.
Så nu befinner jag mig på mitt rum, på inte så särskilt betryggande avstånd från allting men i lägenhet kan man inte fly hur som helst.
Det gäller att ha musiken på full volym, om jag pausar den kan jag höra henne gnälla om någonting.
Nu när jag tänker på det, var det nästan bättre när hon hade pappa hon kunde bråka med om något, eller gnälla på, det var aldrig kul att behöva höra det.
Men när han fanns var ju situationen annorlunda, inte såhär.
Funderar starkt på att skicka iväg ett jätteglatt sms till Charre och säga att jag kommer hem till henne imorron, hon kommer bli överlycklig och jag kommer att ha någonstans att "gömma" mig utan att behöva svara på frågor.
Win-Win right?
Det hon inte vet, lider hon inte av. Det är väl så man säger. |
|
|
|
|
