| I can take it slow |
15 aug 14 |
Jag vädjar frustrerat och desperat till den stressade delen av mig själv och ber den att sluta, för jag orkar inte bråka längre.
Men den är närapå döv och när den väl hör mig bemöts jag av hånfullhet.
Okej, nu är det jag som tar tillbaka kontrollen, drar i nödbromsen och ser till att världen saktar ner så att jag slipper känna mig som den döda hamstern i hjulet som fortsätter snurra.
Jag fattar inte vad fan jag stressar för egentligen, nu börjar förnuftet att återkomma så smått.
Herregud, tattuera mig och resa kan jag väl göra sen också?!!!
Allt måste väl inte hända i augusti?
Stressen beror dock mycket på jobbet och att jag är orolig över mina timmar osv.
Men nu får jag för fan sluta!
Bara lägg ner, kvinna!
Du håller för fan på att gå sönder, tror du på allvar att folk säger åt dig att ta hand om dig för skojs skull?
Nej det gör de inte.
Och jag ska skärpa mig.
Nu har jag skällt ut mig tillräckligt tror jag, så nu fortsätter min resa mot jobbet |
|
|
|
|
