| Säg inte åt mig att sluta gråta. . . |
3 aug 14 |
Varför känns det som att jag står i ett rum fullt av människor och skriker men ingen tycks höra?
Det låter dramatiskt och överdrivet, jag vet.
Men det är det bästa sättet att beskriva hur jag känner just nu, allting är bara så upp och ner men utifrån sett är hela världen rättvänd utan den minsta sak på sned.
Jag sitter fast i snögloben igen, och någon skakar den.
(Snälla sluta).
Jag skulle kunna komma på hundra olika metaforer bara ikväll som beskriver hur jag mår och känner, men vad är det för mening med det?
Tänk om man hade haft någon, bara en enda människa i sin närhet som hade förstått en själv till 100 %, accepterat dig för vad du är och älskat dig villkorslöst.
Någonstans innerst inne är det väl vad vi alla önskar oss, men vi kan aldrig få det.
För det kommer alltid att handla om att man får ge och man får ta, det bra med det dåliga osv.
Kanske att man har turen och lyckas få något liknande, men i slutändan kommer vi nog alltid att leta efter krukan med guld vid regnbågens slut utan att hitta den.
Jag vet att jag har önskat mig det så många gånger förr, och det har oftast slutat i tårar.
Så jag har slutat leta efter något som inte finns, istället klamrar jag mig fast vid det jag har innan det också glider ifrån mig.
På något sätt måste jag ta mig igenom de kommande dagarna och antingen skrika, gråta, acceptera eller bryta allt som händer.
Så att jag kan få komma upp till ytan igen och slippa känna syrebrist.
Det är midnatt om cirka åtta minuter, jag borde gå och lägga mig men kan inte och vill inte...
Mer One tree hill nu |
|
|
|
|
