| Vi glömmer våra glädjeämnen men minns vårt lidande |
2 jul 14 |
Det första jag gör när jag kommer hem är att redogöra min arbetsdag för mamma, därefter tar jag en lång dusch och slänger mig sedan i sängen framför datorn där den första låten som spelas är en mycket deppig sådan.
Men jag låter den fortsätta, nej jag har inte alls problem...
Jag vet faktiskt inte ens vad mitt problem är, antagligen samma som vanligt och som vi redan har listat nedan tusen gånger.
Stress, om jag kunde lägga ner det och bara fungera som en annan avlägset normal individ hade saker och ting nog "sett" annorlunda ut.
Äh, jag vet inte, låt oss ignorera alltihop som jag för övrigt är så bra på.
Idag jobbade jag över tre timmar, trots att jag egentligen nästan dött av längtan vid tanken på att jag skulle sluta fem och vara ledig imorron.
Men istället jobbade jag över till åtta och ställde upp på att jobba kort pass imorron, ja jag är korkad.
Så idag arbetade jag "sida vid sida" med surkärring # 1, som även var den jag blev upplärd av.
Av någon anledning har hon bestämt sig för att helhjärtat och passionerat avsky mig, varför vet jag inte.
Men det är dem mynten hon har valt att köra med, så nu har jag slutat lägga ner tid och energi på att vara trevlig tillbaka, otrevlig är jag då rakt inte men hon och jag har inget att säga till varandra.
*Bitch*
Jag är egentligen fortfarande ganska ledsen innerst inne, eller kanske bara utarbetad.
Men jag har ett stort behov av att bara sätta mig ner och gråta... Aja, det kommer väl.
Är nog bara väldigt trött. |
|
|
|
|
