| - |
7 feb 14 |
Jag klarar inte det här längre. Jag orkar inte leva med mig själv. Jag orkar inte gå upp ur sängen varje jävla dag och le och låtsas att jag orkar. Jag är trött på att prata med min pappa i bilen, i sängen, när jag är ute och går... jag är trött på att prata utan att få svar. Jag är trött på att vara tjejen som alltid måste svara att jag bor med min mamma och när folk undrar var min pappa är måste jag svara att han är död. Jag är trött på att vara tjejen som aldrig äter när de andra äter, på att ljuga om att jag visst åt lunch på universitet istället för hemma, att ljuga om varje jävla måltid och göra scrambled eggs med bara äggvitan och alltid köpa lightprodukter men fortfarande inte står ut med skulden. Jag är trött på att varje dag behöva hålla mig under 500 kalorier och på att gå varje dag för att jag inte står ut med att sitta still med mina monsterlår. Jag är trött på att alltid vara rastlös på kvällen och smygträna när ingen ser och på att sitta med vatten/kaffe/pepsi max på filmkvällar när alla andra äter godis och chips och glass utan ångest. Jag är trött på ångesten. Jag är trött på att mäta min midja varje dag i förhoppningen att den ska vara mindre, trött på att vara fast inuti mig själv. Jag är så trött på att kämpa ensam och veta att jag inte har något val, för jag var alltid medveten om att jag aldrig skulle klara det här utan min pappa. Jag sviker min familj, den lilla biten jag har kvar, och jag vet det och jag skäms för att jag inte bara kan vara HEL för dem, men jag kan inte för jag har glömt hur det känns att ha ett normalt förhållande till mat. Jag faller så jävla hårt och ska jag vara helt ärlig är jag inte ens rädd för att bli så liten att jag måste läggas in, för jag vet att det inte kommer att hända för jag är en jävla val. Jag är inte rädd för det. Jag är rädd för att min mamma och och min bror och min flickvän ska se hur jag förstör mig själv, hur jag slänger bort mitt liv på en sjukdom som aldrig kommer att ge mig någonting bra alls. Som aldrig kommer att låta mig leva utan den. Jag är rädd för att se hur de skräms av mig, hur de skäms över mig, hur de gråter för att jag vägrar äta. För jag vet att den här gängen kommer jag inte bara att sluta som jag alltid lyckats göra innan. Den här gången kommer jag inte att vakna en dag och vilja kämpa igen. Den här gången är jag beredd på att ge upp. Jag är beredd på att vara en besvikelse.
Jag visste alltid att jag aldrig kunde vinna det här utan dig. Jag vaknar varje dag med ett hål i bröstet och hoppas att det är en dröm. Det har snart gått ett år sedan du dog och alla andra verkar ha lyckats gå vidare. Jag ser fortfarande sorgen i mammas ögon, hör hur min brors röst darrar ibland och ser hur min flickvän liksom sjunker ihop lite för att hon minns dig, men de lever. De skrattar, de går vidare och minns dig med kärlek och lycka. Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur jag ska kunna överleva utan den enda människan som någonsin trott på mig, vilkorslöst. När ingen annan trott på mig har du alltid stått där med rätt ord, rätt sorts kram eller bara med erbjudandet att plocka upp mig om jag faller. Och jag vet att de andra kommer att göra allt de kan om de får reda på hur jag förstör mig själv, men de kommer aldrig att kunna plocka upp mig så som du. Jag var alltid pappas flicka men nu är jag ingens flicka. Jag är bara så trött på det svarta hålet i bröstet. Jag vill bara att du ska svara. |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<Februari 2014>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | | 01 | | 02 | 03 | 04 | 05 | 06 |
07
| 08 | | 09 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | | |
|
