| Welcome to my life |
3 jun 13 |
Varför tror du att man gör så mot sig själv Bloggis? Varför tar man på sig problem som inte är ens egna, beror det kanske på att man tycker att man inte har tillräckligt många själv?
Det är någonting jag har funderat över sedan igår då jag än en gång bröt ihop på grund av att det blev för tungt att släpa runt på mammas skit och min egen, så frågan kvarstår Bloggis, varför gör man så mot sig själv när man vet att man inte klarar av det?
Vet du, jag är ju inte heller normal för fem jävla öre. Jag spenderar nästan all min tid åt att vara arg på henne men så fort det "krisar sig" (Vilket det hela tiden gör) så är jag där och ska fixa allting. Hur korkat är inte det, eller dubbelmoraliskt i alla fall.
Kan vi inte bara avliva mig? Om jag hade gått ut och sagt det till tillräckligt många människor kanske någon hade gjort mig till viljes... Nej antagligen inte.
Det är såhär det går när man försöker att smita ifrån sitt ansvar, det är skit samma om det gäller att plocka ur diskmaskinen eller betala räkningen till telefonen. Gör man det inte får det konsekvenser. Och det är just de konsekvenserna som hoppar upp och biter morsan i arslet just nu, och som vi alla blir lidande av. Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle bli såhär, att min egen mamma som verkade vara en någorlunda ansvarsfull människa skulle klanta till det så här.
Tänk om hon bara visste hur hennes dotter mår på grund av hennes misstag, men det skulle jag aldrig klara av att berätta för henne. Hon behöver inte fler ”problem” och även om det kanske inte hade varit ett problem för henne, så hade det varit jag som fått bära på skuldkänslorna för det också.
Igår när hon bad om ursäkt för hur situationen har urartat började jag nästan skratta, det var så in i helvete ironiskt. Du hade inga som helst problem med att försätta oss i den här skiten, men nu är du ledsen för det? Det är ju löjligt. Jag behöver inte ursäkter, vad jag hade behövt är en förälder med ansvarskänsla. Men man kan ju inte få allt här i livet.
Både idag och igår har varit ett helvete, med ångest, matvägran och alldels för lite sömn. Undrar hur länge detta ska hålla i sig, för det är verkligen störtkul. Idag har jag på hela dagen ätit ungefär vad jag äter till frukost, kanske inte riktigt det man ska sträva efter men mer har inte gått ner.
Idag skulle jag egentligen inte ens ha varit hos barnen, jag svor nästan åt en tös som tjatade om att hon ville ha hjälp med någonting trots att jag var upptagen med ett annat barn. Sedan när jag gick på rast satte jag mig utomhus en bit därifrån och började gråta.
Jag är verkligen stabil, eller inte. Imorse frågade en ur personalen ”Haft en bra helg?” och jag skyndade mig att svara ”Ja då, helt okej”. Det var bara det att när jag väl uttalat orden kände jag hur mitt pyttelilla samvete högg mig i magen och kallade mig lögnare. Men vad skulle jag säga?
Och så åker vi till Sthlm tidigt imorron, självklart ser jag fram emot det. Men jag hade gärna sett att mitt ostadiga psyke stannade hemma, vilket det naturligtvis inte kommer att göra. Vi får göra det bästa av det helt enkelt.
Vi hörs Bloggis. |
|
|
|
|
