Mitt dåliga förhållande till mat. |
5 jan 13 |
I fyra och ett halvt år nu har jag kämpat med ätstörningar. Fyra och ett halvt år fyllda med mycket ångest och tårar, men kampen är inte slut än. Även om jag inte är underviktig längre så går det inte en dag utan att jag kommer på mig själv med att räkna kalorier eller att undvika mat och sedan gråta och vrida mig av ångest ifall jag skulle ta en tugga. Ätstörningar sitter i huvudet, även om jag är normalviktig nu så är jag fortfarande sjuk. Mina hjärnspöken finns där än och håller mig från att äta. När jag började gymnasiet nu i höst frågade min mentor mig varför jag inte åt, och i ren panik kastade jag ur mig hela min historia och hon lovade mig hjälp. Efter besöket hos henne hamnade jag i skolsysterns händer där jag ännu en gång berättade om min kamp med ätstörningarna. Jag berättade för henne att jag var rädd att pappa skulle få veta, han har själv haft det ganska jobbigt och jag ville inte belasta honom ännu mer. Hon nickade förstående men övertalade mig ändå till att berätta för honom, vilket jag motvilligt gjorde två dagar senare. Vi bestämde att jag skulle få gå och prova prata med skolkuratorn vilket jag först var väldigt tveksam till eftersom att jag egentligen har extremt svårt för att öppna upp mig för nya människor och prata om mina problem, men jag gav det ett försök och har nu gått dit några gånger. Jag känner att jag kan lita på henne, och av alla kuratorer jag har gått hos genom åren så är hon garanterat den som jag trivts bäst med. Hos henne får jag prata ut och lätta lite på ångesten, men mitt problem med maten har inte förbättrats, utan har snarare blivit värre igen. Jag vill ta tag i det men samtidigt inte. Jag är rädd för att bli frisk, men jag är samtidigt rädd för vad som kommer hända om jag inte får hjälp. |
|
|
|
Bloggkalender |
<<Januari 2013>>
| Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | 01 | 02 | 03 | 04 |
05
| 06 | 07 | 08 | 09 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | | |
|