| Bluesky94s blogg |
|
Född: -94
Bor i: - En Liten stad i Sverige
Visa profil
|
| Ett brev till någon |
13 jan 14 |
Trots att jag många gånger förr har gjort depressionstest på internet så gjorde det ont i dag när hon föreslog att jag skulle ta ett på riktigt. Jag skrattade och sa att jag hade testat några på internet och hon sa att det här var the real deal. Hon hade föreslagit det bara sådär och det måste betytt att hon sett något i mig, eller att hon saknade något hos mig.
När jag kom hem lagade jag till en omelett, lyssnade klart på podavsnittet och sedan gick jag upp till sängen och datorn. Jag har suttit här i sex timmar nu. Gråtit, våndats, undervikt att leva. Tänk om jag inte är frisk? Tänk om jag är sjuk i huvudet? Tänk om det är något allvarligt fel på mig? Tänk om min pojkvän har förälskat sig i någon som inte finns, bara en vacker illusion?
Timmarna går och jag inser det mer och mer. Jag mår inte bra. Jag råkar smälla i huvudet i väggen av ren tillfällighet, tårarna strömmar fram på direkten. Tankarna snurrar och funderingarna klumpar ihop sig.
Jag kan inte sluta tänka att jag måste vänta till den 30e. Att det är mer än två veckor kvar. Att jag måste gå runt på denna jorden och kanske vara ett deprimerat freak i smyg och låtsats som om jag inte mår så dåligt som det snart kanske blir bevisat att jag gör. Jag vill inte gråta i två veckor till. Jag vill inte vara svart och mörk så länge till. Det har ju redan gått över styr. Det var ju därför jag kom hit, för att jag inte orkade må så här längre. Jag förstod att någonting var fel, inte rätt.
Min pappa har sett mig gråta mig förstörd. Mina okontrollerade, ostoppbara floder till tårar utan något hopp. Min pojkväns mamma har sett mig i hopkrupen och snyftandes i deras kök utan någon förklaring, hon har med orolig ton frågat hur är det fatt? Är det bra? Mina vänner tror inte längre att jag gillar dem och vill umgås med dem för att jag har tackat nej till att dansa hela hösten. Jag har bara sagt jag är lite för trött idag. Min mamma vet inte om vart jag har försvunnit två veckor i rad, jag har tagit till lögnen som aldrig förr har varit min vän. Men det här vill jag se till att göra själv, så länge jag känner att jag vill och klarar av det. Min kompis ringde mig och frågade vad det var jag skulle på för möte och jag ljög inte, för jag hade ingen lögn och kanske förtjänade hon att veta i alla fall lite grann om hur dåligt jag mår. Att jag faktiskt fortfarande vill umgås och att sanningen är den att jag inte orkar.
Jag har fått nog av allt det här nu. Jag ville ju inte mer. Och ändå blir det bara värre.
Jag behöver hjälp.
(Jag har nog alltid behövt hjälp) |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<Januari 2014>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | | 01 | 02 | 03 | 04 | | 05 |
06
| 07 |
08
| 09 | 10 | 11 | | 12 |
13
| 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
24
| 25 | | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | | |
|
