| Bluesky94s blogg |
|
Född: -94
Bor i: - En Liten stad i Sverige
Visa profil
|
| Tänkte ut en dialog mellan oss och allt |
21 jan 12 |
Inte för att vara sån men jag tycker att det blir bra när jag skriver här. Känns som att jag lyckas med någon omöjlig poesi.
Men jag har tappat orden lite det sista. Eller inte orden utan snarare känslorna som brukade styra dem. Det är bra att inte gråta sig till sömns. Det är bra att inte tänka på honom hela tiden. Och det är bra att jag känner mig mindre ensam. Men med det bra kommer också något dåligt. Fantasin kan inte styra känslor, trolleriet med poesin vissnar. Vart tog det vägen? Var det han som tog med sig det i takten jag flyttar ut honom ur mitt hjärta, bit för bit?
Jag tycker om att vara här. Jag vet inte om jag är den jag är (det är sällan jag vet det) men jag tror i alla fall att jag blir den jag vill vara. Jag ligger ett steg före. För en gång skull.
Jag vill skriva om honom. För jag vet att när jag väl börjar kommer känslorna lockas fram igen ( för de är inte borta, endast gömda ) och med känslor kommer orden flytande. Bara kommer. Ett för ett. Och det går lixom inte att stoppa dem då.
Men min skäl har nästan lagat alla menen ifrån honom. Men börjar jag igen strör jag salt i dem. Och salt svider.
Jag är bättre utan det. Jag är bättre utan honom.
Trots allt, trots vetenskapen om hur bra jag kan må utan honom kan jag inte undgå att tänka ifall han någonsinn tänker på mig. För det var jag som gjorde hans liv lite ljusare, lite bättre och lite enklare. Var det inte så han också kände?
Och det gör ont att lämna det. Så ont att man söker livets mening och hittar sin egen meningslöshet. Så ont att man gråter om kvällarna när ingen ser, svarta fläckar på kudden av den rinnande mascaran. Och så ont att man trotsar sig själv och sin egen vilja i desperationen att antingen bli någon han vill ha igen eller vara någon du skälv kan leva med ibland.
Det är så det känns. Blandat med en gnutta övergivenhet och zombi-känsla.
Och hur kan man bar vilja förstöra en själ så brutalt? Ett halvår går snabbt, men ack så länge att lida för ett par ord. En mening du aldrig trodde skulle komma. Men du hade fel bom honom. Om dig själv och om allt.
(fast jag vet att det egentligen var han som gjorde fel, för jag var hans liv och nu är han inte mitt. Han kommer ångra sig i en evighet men jag klarar mig)
Vi skadar oss själva. Mer eller mindre. För att någon får oss att tro att vi är värda det. Vi behandlar oss själva bara på samma sätt som han lärde oss.
Och det är ett rent under att vi (jag) inte ger tillbaka. När han kanske förtjänar att på precis som mig. I alla fall förtjäna att ta del av och förstå vilken skada han har ställt till med. Och jag skrev brev. Opostat, såklart. Och jag tänkte ut dialoger. Tänkte ut ord. Tänkte ge igen och tänkte lämna hela din värld. I en värld där jag är någon och syns överallt, men i en värld där du inte kan nå mig. Inte ens med ord för jag lyssnar inte.
Men ändå är jag här. Har bjudit in dig till min middag ikväll och låtsats att allt är frid och fröjd. Låter mig vara din vän, fastän du sent förtjänade det.
(det är sjukt läskigt och spänt att jag kommer lära känna en människa idag jag aldrig förut mött. Att jag ska spendera tid med någon 24/7 som jag knappt har någon aning om vem det är! Det är sjukt, men det ska nog gå bra. Det är c-o-o-l-t. ) |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<Januari 2012>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | 01 | 02 |
03
| 04 | 05 | 06 | 07 | | 08 | 09 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | | 15 |
16
| 17 | 18 | 19 | 20 |
21
| | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | | 29 | 30 | 31 | | |
|
