| Bluesky94s blogg |
|
Född: -94
Bor i: - En Liten stad i Sverige
Visa profil
|
| lets start all over again |
6 aug 11 |
Håret är avklippt och jag har en solstjärna på handen.
Inte samma gamla hanna längre. Hon är nu Den nya hanna. Inte samma som igår. Inte heller samma som för två veckorsedan.
Naglarna är fint målade i fransk manikyr med nagelkonst. Hyn är brunare än när jag var utomlands förra året. Den högra handen är prydd med ett blått vänskapsarmband, vilket framhäver solbrännan ytterligare.
Jag är någon annan nu. Igår är ett förflutet. Vi förändras varje dag, och det gör även jag. Jag är inte längre samma som jag var för två veckorsedan.
Och en omfamning kan vara så avlägsen. Så långt borta. Så overklig. Som om jag nätsan bär på någon annans minnen. Det är inte jag som är såppas svag. Det är aldrig jag som behöver lita p någon.
Just det - lita på någon. Är det det jag kan göra nu? Är
"önska mig lcyka till"-sms klockan tolv på natten ett tecken på att jag kan lita på dig, eller är det ett tecken på att jag inte är samma som jag var för två veckorsedan? Att du inte är samma som då? Att vi inte är samma längre?
Det gör faktiskt lite ont. Fastän Den nya hanna med all förändring inte skulle vara samma som den förra, inte lika svag. Men ja, det gör ont.
Sanningen är den att jag visste att detta skulle komma. För det går egentligen inte att bli någon annan med hjälp av lite utseendeförändring. Det spelar egentligen ingen roll om du tycker att du är modig när du klipper av håret eller att du är lite tuffare än förut för att du klippt en sidecutt. Nej, det fungerar inte så. Det är bara jag som är så desperat på förändring att jag vill intala mig att det faktskt funkar så. Jag intalar mig lögner.
Åh, lögner. Det verkar vara allt jag lever för just nu. Inte sådanna lögner att jag går runt och ljuger för folk. I alla fall inte med ord. Fast ädnå kanske jag skriker lögner upp i ansiktet på folk. Men mest av allt, jag skriker dem åt mig själv.
Ni har hört om sagor va? De som "lever-lyckliga-i-alla-sina-dagar"? Och ni har sett sådanna där serier va, där allt bara går dåligt? De kommer bara längre ner i skiten, de sätter sig själva längre ned i skiten.
På något sätt så lever jag för dem. Jag lever för att vara någon annan. Jag vill leva en saga. Jag vill leva som de på tv. Ha ett liv som någon annan egentligen lever. Jag sätter mig själv allt ner längre i skiten.
Men vet ni vad? Det är inte alls lika glammigt och häftigt och coolt som på tv. Inte för att jag gör allt som de gör. Men på något sätt låter jag de bli mina förebikder i de val jag gör. Jag vill komma liiite djupare. För jag har sett på tv att de kommer och räddar en när man är längst ned på botten. Men det finns ingen som ser. Och det finns ingen inom mig heler som vill ta emot hjälp, inte på det sättet. För jag är inställd på att komma så långt ned som möjligt. Bara lite till. De på tv klarar det ju.
Men tv är bara tv. Sagor är bara sagor. Ohc det finns inga lyckliga slut i det liv jag lever.
Egentligen är Den nya hanna bara ännu ett försök till att leva som dom på tv. Att få andra att tro att jag förändras. Trots att jag är pretty much the same. Men jag har sett på film att om man låtsats vara någon annan tillräckligt länge kommer man till botten. Och på botten blir man räddad.
Kanske är allt just en jakt efter det - att bli räddad. En jakt utan att jag själv vill inse det. Jag vill inte ta mig ur det på något annat sätt. Jag vill inte. Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör.
Okej. Behöver man bli räddad är man lost. Jag vill inte vara lost, det var nog därför jag klippte av mig håret och allt det där. Ljuga för mig själv att jag inte behöver bli räddad. För jag är någon. Jag är någon om jag blir någon. Om jag har den där solstjärnan på handen. Om jag kan måla egen nagelkonst. Jag är Den nya hanna, som egentligen bara är en simpel illusion.
(och ja, du gör mig lite ont i hjärtat. och kanske är Den nya hanna också änu en ny försvarsmekanism för att visa att jag också förändrats när du kommer tillbaka imorgon.) |
|
|
|
|
