| You, You, And You |
10 feb 14 |
Dear diary.
Jag funderar på om jag skulle bryta ihop och gråta så att jag kan få det hela ur mitt system för jag känner hur det kommer närmare för varje dag som går, det är tjusningen med att vara lite instabil.
Sedan jag kom hem har jag insett att jag inte är samma person som jag var när åkte, inte för fem öre.
Oavsett om det är något jag säger eller gör så ber jag om ursäkt om det råkar vara det minsta lilla avvikande från hur det var tänkt att det skulle vara, sådant som jag inte hade några större problem med förut har helt plötsligt blivit major problems för mig.
Vad var det som hände...?
Jag jobbade ju så in i helvete hårt för att bygga upp mig själv och det blev något bra, men visst jag, sen flyttade jag upp till Sthlm i sex månader.
Kan det ligga något i det, ja det är nog inte omöjligt.
Okej, låt oss vara realistiska... Det beror nog mycket på att jag slutade jobba lika hårt för att upprätthålla resultatet och med det lät jag folk komma åt mig, men sådant går att ordna upp om jag bara är villig att jobba hårt igen.
Hur som helst så är jag hemma nu, det här är mitt revir och jag behöver inte ursäkta mig för mitt sätt att vara så länge jag är här.
Så planen är att jag ska göra comeback nu.
För jag har blivit två saker som jag inte tycker om och det är dömande och rent ut sagt elak, och det vill jag inte ha på min lista över personliga egenskaper.
Men det beror nog på att man anpassar sig efter omgivningen, som en slags överlevnadsstrategi.
Jag säger inte att varenda kotte i Sthlm är elak eller dömande men man lärde sig ganska fort att det var djungelns lag som gällde.
Från en sak till en annan...
Mamma berättade om en av hennes amerikanska mailvänner, och han sa till henne i ett av mailen att hon var allt som han letade efter hos en person.
Nu tänkte han relationsmässigt, som partner, och mamma är väl inte riktigt inne på spåret.
Men tänk vilken skön känsla det måste vara, att veta att man räcker till precis som man är.
Wow, säger jag bara.
Det var lite off topic, men så blir det ibland.
Imorgon är det träning och det ser jag fram emot, man vill inte gå därifrån när det väl är slut, att träna sparkar och slag är väldigt bra för frustrationen och när man gör det har man inte tid att tänka på annat.
Så då har jag delgett kvällens tankar för cyberspace, nu skippar jag det här. |
|
|
|
|
