| I Have A Confession To Make |
14 maj 13 |
Hej Bloggis! Nu är jag hemma igen efter ännu en härlig Stockholmsvistelse, jag kom inatt, gick och lade mig direkt dels för att det var praktik idag men oxå för att om jag inte somnade fort skulle jag börja tänka på allt som annars invaderar min skalle.
Håll med mig om att det inte ska vara så att man vill vända i dörren så fort man kommer hem?
Men det är ofta så jag känner, det tog inte ens tolv timmar förrän cirkusen var igång igen.
Ibland undrar jag om mamma ens har en aning om hur dåligt jag egentligen mår av allt det här som cirkulerar i vårt hem, men såklart att hon inte har någon som helst vetskap om det för vi pratar ju aldrig.
Istället tjatar jag sönder mina vänners öron gång på gång, men den som jag verkligen vill berätta för får höra det lite förbigående när jag svamlar, för när jag försöker öppna mig får jag en känsla av skam.
Ja det är sjukt jag vet, men så är det. Men det beror nog inte på honom, snarare på att det känns som att jag inte gör tillräckligt för att påverka situationen, och det gör jag kanske inte men, är det verkligen tänkt att jag ska lösa allas problem helt ensam? Det kan jag inte.
Jag kan öppet och ärligt säga att jag förstår att man blir irriterad på mig, för det blir jag också (Alltför ofta).
Framför allt för att jag inte bara kan förklara för den som frågar vad jag tänker på eller hur jag mår.
Det är inte alltid lätt att dras med mig, men jag jobbar hårt på det om än att jag önskar att det kunde gå lite fortare ibland.
Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Rymma hemifrån kanske...? Nej det känns som att det kommer ca 7 år försent.
Jag har ingen bra avslutning på det här ikväll Bloggis, så vi säger bara godnatt. |
|
|
|
|
