| Får jag ge dig en försenad nyårskyss? |
7 jan 24 |
Det är den 2 januari 2024. Jag sitter på en bar i Malmö, mittemot en mörkhårig ung man. Han är två år yngre än mig.
Vi dricker öl och delar en pizza. När jag pratar ser han mig djupt in i ögonen, ibland flackar den bruna blicken ner till min mun. Får mig att tappa bort mig mitt i meningar.
Han säger att han blir lite nervös av vår ögonkontakt men att han tycker om det. Det hettar i mina kinder.
Vi spelar biljard. Sen sitter vi nära, knä mot knä. Hans fingrar snuddar vid jeanstyget på mitt knä.
Plötsligt säger han: Får jag ge dig en försenad nyårskyss?
Jag har inte kysst någon ny på 9 år. Det tog min sambo 9 år att komma på att det var inte med mig han ville bilda familj. Det var inte tillsammans med mig han ville bli gammal.
Två veckor innan min 30-årsdag i somras sa han att han inte ville att vi skulle fortsätta tillsammans längre, bara sådär. Från ingenstans. Och sen lämnade han.
Så ja, plötsligt sitter jag på en bar i Malmö bredvid en ny man och säger: Okej det får du göra.
Hans mun är mjuk mot min mun, hans näsa är spetsig mot min kind.
Vi har aldrig setts innan, antagligen kommer vi aldrig att ses igen.
Men nu börjar ett nytt liv. |
|
|
| örnar och projekt |
28 apr 22 |
Jo för någon vecka sedan fick jag för mig att jag var gravid, hade sex runt den förmodade ägglossningen
och så någon vecka senare kom jag på mig själv med att gråta till säsongsavslutningen av Eagles, en ungdomsserie på SVTplay som inte ens är särskilt bra.
och senare samma kväll grät jag till the adam project. En film på Netflix med följande handling
“En tidsresande pilot slår sig samman med sitt yngre jag och sin bortgångne far för att göra upp med sitt förflutna samtidigt som han räddar framtiden.”
för att Adam den äldre och Adam den yngre hade ju rest tillbaka i tiden till när pappan levde och adam x2 visste ju att han skulle dö snart
och pappan förstod väl det och tog tillfället i akt för att rätta till den lite skavda relationen med sin son
och sa till adam den äldre att “you’re my boy, i love you” och adam den äldre sa “yeah i get it”
och pappan sa “no i don’t think you do, i am proud of you, i love you, i love you” ända tills adam den äldre verkligen fattade
och jag tänkte men herregud vad är det för amerikansk floskel-film i genren action, adventure, comedy (enligt IMDB) jag sitter och gråter till.
och sen borstade jag tänderna för att gå och lägga mig och så tänkte jag plötsligt “men herregud jag måste vara gravid, det måste vara hormonerna som är ur spel” Känslan var ju lite panikartad men hann ändå tänka att det var en lite rolig story “vilket var ditt första tecken på att du var gravid?”
“jo jag satt och grät till först eagles säsongsavslutning och sen till världens töntigaste, cringe-igaste amerikanska film” sen fick jag ju min mens dagen efter och så visade det sig att jag bara satt och grät till the adam project utan anledning
förutom kanske det där med en skavande relation till sin pappa då.
och så sa jag ju förstås det inte till nån - för det var ju ingen rolig story längre |
|
|
| stockholm |
21 nov 20 |
Det är någonting med att befinna sig i en stad utan att tillhöra
utan ett sammanhang
Promenerar i skymningen, den kommer tidigt nu det är snart vinter
Ser på alla som stressar förbi
Alla som kommer någonstans ifrån
som är påväg någonstans
och så jag, som bara vandrar omkring
Det blir ett intressant utifrån perspektiv,
ni vet som när man läser en bok eller ser en film
,,,man är inte själv med, man bara ser på
Jaha där kommer någon med finskor, systemetpåse och finrocken, undrar var han är påväg, undrar vem han ska träffa
Eller där kommer någon annan med barnvagn och en liten parvel på 2 år som sitter och snorar i vagnen
Och där promenerar en tant med två små hundar, undrar om hon är born and raised här, bott här hela sitt liv, undrar om hon är ensam
Där sitter en ung kille på buss nr 441 och tittar ut genom fönstret, undrar var han bor, hur han har det där hemma, vad han drömmer om
Jag lyssnar på den eviga höstlåten... eller sen 2011 är den det. Stockholm av Jonathan Johansson från skivan Klagomuren.
Inte någonstans i låten nämner han ordet Stockholm och när jag hörde den första gången hade jag inte ens varit i Stockholm. Men nu är det ju som att det alltid varit menat. Att jag skulle promenera här, i Fredhäll på Kungsholmen med utsikt över Mariebergssundet och se på när solen går ner över Lilla Essingen och e4an och lyssna på den låten.
Han sjunger
Man måste bära en rymd på axlarna
Man måste härma dom som vaknar
Och vet vad dom vill ha
Det känns som att: aldrig har någonting varit mer sant än det |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<Juni 2020>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | | 01 | 02 | 03 | 04 | 05 | 06 | | 07 | 08 | 09 | 10 | 11 | 12 | 13 | | 14 | 15 | 16 |
17
| 18 | 19 | 20 | | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | | 28 | 29 | 30 | | |
|
