Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk
Blogg

AVIGs blogg




Född: -
Bor i:
Visa profil

2006 24 jun 19
Sommaren 2006 var jag tolv, snart tretton år gammal. Åkte på familjesemester till södra Frankrike.
Sista semestern vi var en familj på riktigt. Sista sommaren jag var ett barn. Sista sommaren med ett barns oskyldighet, ett barns naivitet. Sista sommaren min farmor levde.
Vi var borta i två veckor. Vi bodde i en liten by uppe i bergen. Säkert turistig men ändå genuin. På kvällarna sprang alla barn omkring i byn, lekte, utforskade.
Och en av dessa dagarna upptäckte jag att en pojke spanade på mig. Vi började prata. På tolvåringars knackiga engelska.
Han var lika gammal som mig, kom från Tyskland. Han hade allvarliga bruna ögon. Hans sätt att vara fick mig att tro att han var en genuint god människa. Vänlig och eftertänksam.
På kvällarna lekte vi med min bror och de två andra barnen från familjen min familj reste ihop med. När de andra tittade bort kunde vi grabba tag i varandras händer snabbt och krama till, men släppte sedan lika snabbt. Ibland promenerade vi omkring, planlöst bland de smala gränderna. Hand i hand.
En kväll kramade vi varandra när vi sa hejdå. Och samma dag som jag skulle åka hem stod vi nedanför trappen till huset min familj hyrde för att säga hejdå. Hejdå för alltid. Vi kysstes. Snabbt, lätt, flyktigt men en kyss lika väl. När jag hoppade in i bilen för att åka någon timme senare stod han en bit bort och vinkade.

Till hösten började jag sjuan. Det var ett tufft år. Jag hade en nära vän ett år under mig men vi umgicks bara på fritiden. I skolan var det knapert, jag umgicks med klasskamrater men bara ytligt. De populära fotbollstjejerna i klassen kallade mig för lesbisk, då ett skällsord. Framåt vårvintern 2007 började jag inse att något inte stod rätt till i familjen. Min pappa hade en annan.

Men i bakhuvudet hade jag hela tiden minnet av sommaren, klart och tydligt. De varma dagarna i den lilla byn i Frankrike, kvällarna då jag utforskade byn tillsammans med pojken från Tyskland. Det var en tröst att veta. Att hur jävlig vardagen än kändes hade han funnits. Som trettonåring kändes det som ödet. Att det hade hänt för att året som följde skulle vara uthärdligt.

Om en månad ska min mamma resa till den byn igen. Över ett glas vin förra lördagen påminde hon mig skrattandes om "min vän". Och i veckan som följde fick jag ett infall och sökte på hans namn på Google. Jag hade inte gjort det innan.

Han är 25 nu, precis som jag. Fyller 26 i slutet av juli, precis som jag. Han är skådespelare, har en sida på IMDB, har medverkat i filmer och tillhör en teater i Tyskland. Han tillbringade förra våren i New York på en skådespelarskola. Sådant berättar Google för en.

Så märkligt är livet med dagens teknik.
Jag undrar om han minns mig
Jag undrar om vårt möte betydde något för honom också
Men jag skriver inte och frågar, jag låter det vara.

Skriv din kommentar här
Sätt ett sifferomdöme på blogginlägget: (Detta är frivilligt)




Bloggkalender
<<Juni 2019>>
TiOnToFr
 01
02030405060708
09101112131415
16171819202122
23 24 2526272829
30 

Fler blogginlägg
2006
24 jun 19
Vår 2019
5 maj 19
dåtiden
5 feb 19
januari 2019
28 jan 19
år sedan
11 dec 18
höst 2018
5 dec 18
20
14 mar 18
saknad
16 jan 18
avklädd
10 jan 18
perspektiv till våren
7 nov 17