Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk
Blogg

AVIGs blogg




Född: -
Bor i:
Visa profil

ett år har gått 17 jun 20
Ett år har gått.
Jag flyttade till Stockholm.
Jag vantrivs.

Min examen föll platt
...
Jag tog mig igenom universitetet utan en enda omtenta men ändå lyckas jag inte med konsten att få ett arbete

Den smutsiga lilla demonen inuti lever loppan
Du e värdelös
säger den

Och jag......
Tvivel
Längtan
Som vanligt är det nog de två känslorna som utgör de största beståndsdelarna i mig

Skriv din kommentar här
Sätt ett sifferomdöme på blogginlägget: (Detta är frivilligt)



2006 24 jun 19
Sommaren 2006 var jag tolv, snart tretton år gammal. Åkte på familjesemester till södra Frankrike.
Sista semestern vi var en familj på riktigt. Sista sommaren jag var ett barn. Sista sommaren med ett barns oskyldighet, ett barns naivitet. Sista sommaren min farmor levde.
Vi var borta i två veckor. Vi bodde i en liten by uppe i bergen. Säkert turistig men ändå genuin. På kvällarna sprang alla barn omkring i byn, lekte, utforskade.
Och en av dessa dagarna upptäckte jag att en pojke spanade på mig. Vi började prata. På tolvåringars knackiga engelska.
Han var lika gammal som mig, kom från Tyskland. Han hade allvarliga bruna ögon. Hans sätt att vara fick mig att tro att han var en genuint god människa. Vänlig och eftertänksam.
På kvällarna lekte vi med min bror och de två andra barnen från familjen min familj reste ihop med. När de andra tittade bort kunde vi grabba tag i varandras händer snabbt och krama till, men släppte sedan lika snabbt. Ibland promenerade vi omkring, planlöst bland de smala gränderna. Hand i hand.
En kväll kramade vi varandra när vi sa hejdå. Och samma dag som jag skulle åka hem stod vi nedanför trappen till huset min familj hyrde för att säga hejdå. Hejdå för alltid. Vi kysstes. Snabbt, lätt, flyktigt men en kyss lika väl. När jag hoppade in i bilen för att åka någon timme senare stod han en bit bort och vinkade.

Till hösten började jag sjuan. Det var ett tufft år. Jag hade en nära vän ett år under mig men vi umgicks bara på fritiden. I skolan var det knapert, jag umgicks med klasskamrater men bara ytligt. De populära fotbollstjejerna i klassen kallade mig för lesbisk, då ett skällsord. Framåt vårvintern 2007 började jag inse att något inte stod rätt till i familjen. Min pappa hade en annan.

Men i bakhuvudet hade jag hela tiden minnet av sommaren, klart och tydligt. De varma dagarna i den lilla byn i Frankrike, kvällarna då jag utforskade byn tillsammans med pojken från Tyskland. Det var en tröst att veta. Att hur jävlig vardagen än kändes hade han funnits. Som trettonåring kändes det som ödet. Att det hade hänt för att året som följde skulle vara uthärdligt.

Om en månad ska min mamma resa till den byn igen. Över ett glas vin förra lördagen påminde hon mig skrattandes om "min vän". Och i veckan som följde fick jag ett infall och sökte på hans namn på Google. Jag hade inte gjort det innan.

Han är 25 nu, precis som jag. Fyller 26 i slutet av juli, precis som jag. Han är skådespelare, har en sida på IMDB, har medverkat i filmer och tillhör en teater i Tyskland. Han tillbringade förra våren i New York på en skådespelarskola. Sådant berättar Google för en.

Så märkligt är livet med dagens teknik.
Jag undrar om han minns mig
Jag undrar om vårt möte betydde något för honom också
Men jag skriver inte och frågar, jag låter det vara.

Skriv din kommentar här
Sätt ett sifferomdöme på blogginlägget: (Detta är frivilligt)



Vår 2019 5 maj 19
Det är upploppet nu. Upploppet efter tre års studier. Jag ser målet och jag vet att jag kommer att nå det.
Och sen då?
Jag minns plötsligt känslan av att ta studenten,
"sen kan jag göra vad jag vill, men vad vill jag egentligen?"
Jag har alltid haft en längtan bort
Bort från vad kan man fråga sig.. Jag tror det är bort från min usla självkänsla.
Som att någon annanstans skulle jag plötsligt bli någon annan.
Så är det ju inte, men samtidigt: Om man utmanar sig själv och sina komplex kanske man lite grann blir någon annan?
Denna längtan är alltid som värst på våren, naturen får liv igen, när asfalten mjukas upp, när omgivningen tinar och börjar lukta igen
Och mitt i ett andetag får jag den där känslan av att vara ... någon annanstans.
Och framförallt är det konstigt eftersom folk åker bort hela tiden, folk spenderar en vår i Berlin hela tiden, folk gör en praktik i New York hela tiden, folk åker och jobbar på en kaffebar i London hela tiden. Varför skulle inte jag kunna?
Jag kan ju!

Nu tar jag examen.
Nu kan jag verkligen åka var jag vill. Tågluffa i Europa i sommar. Göra praktik utomlands i höst.
Jag är fri.

Skriv din kommentar här
Sätt ett sifferomdöme på blogginlägget: (Detta är frivilligt)




Bloggkalender
<<Maj 2020>>
TiOnToFr
 0102
03040506070809
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31 

Fler blogginlägg
ett år har gått
17 jun 20
2006
24 jun 19
Vår 2019
5 maj 19
dåtiden
5 feb 19
januari 2019
28 jan 19
år sedan
11 dec 18
höst 2018
5 dec 18
20
14 mar 18
saknad
16 jan 18
avklädd
10 jan 18