| Itsmystorys blogg |
|
Född: -90
Bor i: -Stockholm
Visa profil
|
| Jag |
23 jun 13 |
Hon tittade upp på stjärnorna och såg hur de började slockna ner, en efter en.
Hon stängde sig in och nyckeln slängde hon bort för hon ville aldrig känna så igen.
Hon gav upp och bytte sitt sinne, hjärta och själ mot rädsla, ångest och obehag.
Hon vågade aldrig drömma för drömmar är till för de som tror på en morgondag.
Hon ville lyssna på brisens viskningar men sveptes iväg av snöstormens vind.
Hon ville se kärlek, lycka och hopp men när det kommer till sånt är hon blind.
Hon ville känna en hand mot sin kind och ett öra mot hennes slående hjärta.
Hon ville fly ifrån vardagens tyngd, morgondagens oro och gårdagens smärta.
Hon sprang för allt benen gav, skrek för allt halsen gav, levde för allt viljan gav.
Hon fällde tårar som ingen hann se innan de försvann ner i ett bottenlöst hav.
Hon satte upp fasader framför sina ruiner och hade masker framför sina miner.
Hon gjorde om samma gamla snedsteg att det till slut blev hennes nya rutiner.
Hon levde i något slags mellanting i mittpunkten av temporär lycka och evig sorg.
Hon bar på en glödande stubin som närhelst kunde explodera i hennes bröstkorg.
Hon såg igenom deras falskhet, de tillgjorda leendena och de ansträngda skratten.
Hon fick hålla tillbaka under dagen men torkade sina tårar med kudden om natten.
Hon kunde berätta men aldrig förklara, hon kunde försöka men ingen skulle förstå.
Hon kunde visa men aldrig beskriva, hon kunde försöka igen men det skulle inte gå.
Hon kunde förlåta men aldrig glömma, hon kunde släppa tag men aldrig gå vidare.
Hon kunde sparka, slå, stampa och kämpa men aldrig se sig själv som en stridare.
Hon hittade en flyktväg längst ner i flaskans botten och förlorade sig bort i ruset.
Hon hade levt i mörker så länge att när solen sken så blev hon bländad av ljuset.
Hon skar av sig sina vingar för hon kunde ändå inte flyga när vindarna stod still.
Hon lovade sig sjäv att börja leva men först skulle hon bara dö ett par gånger till. |
|
|
| färgskalor |
23 jun 13 |
De tunga dörrarna öppnas och igenom de stiger en grå man ut.
Han släpar på en grå skugga för inget kommer att bli som förut.
Han sätter på sig sin gråa hatt och fäller sedan upp sin gråa krage.
Knuten på hans gråa slips stramar åt lika hårt som den i hans mage.
Tvärsöver gatan går en blå kvinna och på sina axlar bär hon på världens vikt.
Hon fäller blå tårar men det döljer hon för det är inget som man gör publikt.
Så hennes blåögda blick slår hon ner i marken och låtsas som om ingenting alls.
Men den blå sorgen hon bär runt på är snart lika stor som klumpen i hennes hals.
Runt hörnet hörs en rosa tjej skratta till där hon går gatan ner med sina rosa vänner.
Hon säger att hon andas rosa och tänker rosa men ingen vet hur hon egentligen känner.
För sedan liten har hon velat passa in i en rosa värld och då måste hon sina känslor låsa.
Så nu går hon där och låtsas i rosa när hennes insida i själva verket är allt annat än rosa.
I den röda bilen som kör förbi sitter en röd herre som tvingas stanna för det röda ljuset.
Med sin röda näve bankar han på ratten i motsats till hans röda hjärta för det är fruset.
I hans bröstkorg har det inte bankats sedan det misstag han gjorde blev till hennes död.
Sedan dess lever han med en svidande ilska inom sig som får hela hans värld att bli röd.
Det gröna paret slänger ett ont öga efter bilen som kör förbi under det gröna ljuset.
Sedan återgår de till att vilt diskutera det gröna problemet med effekten i växthuset.
Men det som bägge av de inte vet är att ingen av de egentligen bryr sig om det gröna.
För i en allt grönare värld berättar de vilken skröna som helst bara för att verka sköna.
På trottoaren mittemot går en gul kille och tänker gula tankar om en annan gul kille.
Han försöker att inte tänka så gult men han skulle inte kunna sluta om han ens ville.
Men sedan barnsben har han fått lära att tankar om andra killar är någonting fult.
Så dessa gula tankar kommer aldrig att bli mer än just tankar i ett sinne så gult.
Den gråa mannen stannar upp för en stund och börjar att se sig omkring.
Hans gråa ögon börjar flacka runt som om de hade fått syn på någonting.
Men det måste bara ha varit i syne så han suckar till och fortsätter att gå.
Under sin gråa hatt kan han inte sluta att undra varför världen är så grå. |
|
|
| En önskan |
23 jun 13 |
Jag skulle kunna blotta mitt hjärta och själ i dessa textrader,
Bara säga som det faktiskt är, bara riva ner alla mina fasader.
Så låt oss prata om allt och ingenting under långa promenader.
Ligga under stjärnorna och bara lyssna på syrsornas serenader.
Du skulle kunna med bara din beröring hela alla mina gamla sår,
Och i gengäld skulle jag för alltid finnas jämte dig vart du än går.
För jag vet hur denna värld ibland kan vara så elak och så svår.
Så därför tänker jag finnas här för dig idag, imorgon och igår.
Vi skulle kunna av ren lycka skrika sönder våra lungor.
Bara ligga och brottas med inget annat än våra tungor.
Viska saker till varandra som ingen annan kan få veta.
Och medan alla fortfarande söker så har vi slutat leta.
Jag skulle kunna skriva i tusen dagar och tusen nätter,
Om det tillstånd du mitt sinne, hjärta och själ försätter,
Om hur jag aldrig tycks få nog av smaken på dina läppar,
Och om hur tankar om dig är det enda mitt sinne greppar.
Du skulle kunna lysa upp hela min värld med ditt leende,
Och varje gång din blick möter min så får jag tunnelseende.
Det är som fyrverkerier i mitt hjärta, fjärilsvingar i min mage,
Varje gång du låter dina fingrar få dansa sig ner längs min krage.
Vi skulle kunna fånga vikten av stunden vi lever i nu,
Känna dessa hjärtan slå så hårt att de nästan går itu,
Leva ut våra vildaste av drömmar utan konsekvenser.
Men mest av allt, få älska varann utan några gränser |
|
|
| Så låt oss |
23 jun 13 |
Så låt oss bara göra det vi gör bäst;
Räkna ärr och se vem som har flest.
Väga tårar, se vems som väger mest.
Och hålla käft, i ren och skär protest.
Låta tystnaden bara få tala för sig själv.
Dränka alla våra synder i oskuldens älv.
Dränka alla våra sorger i flaskans botten.
Dansa i korseld och bara väja för skotten.
Relatera till regndroppar på våra fönster,
Känna igen oss i några av deras mönster.
Slå igen dörrar och fly undan allt en stund.
Låta natten svepa in men aldrig få en blund.
Och alla hör de på men ingen av de lyssnar,
Så de märker aldrig när hela världen tystnar.
Vi är bara skuggor i utkanten av deras synfält.
Hoppar fortfarande hage i mitten av ett minfält.
Alla har vi varit där men ingen vet vägen därifrån.
Har stått på samma scen men aldrig sett förbi ridån.
För träffas man av blixten lär man få höra åskans dån.
Sanningen är den att alla slåss vi med minst en demon.
Så låt dessa ärr bara få vittna om allt det vi fått uthärda,
Och låt aldrig någon få bestämma hur mycket vi är värda.
För alla har de varit där men ingen tycks veta vägen därifrån,
Men det jag utan tvekan kan säga är att styrka hämtas inifrån. |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<Juni 2013>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | | 01 | | 02 | 03 | 04 | 05 | 06 | 07 | 08 | | 09 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |
23
| 24 |
25
| 26 | 27 | 28 | 29 | | 30 | | |
|
