| AH |
24 jan 11 |
ok, jag kanske måste skriva detta för att reda upp saker och ting för mig själv
har mått så piss dåligt hela veckan, typ haft dödsångest eller nåt, är så orolig för att livet inte ska bli som jag vill, och jag vet ju om att man inte kan förutspå eller veta något om framtiden men jag blir liksom SÅ orolig.
och jag VILL verkligen inte ha det så. jag vill kunna säga att OAVSETT VAD SOM HÄNDER SEN SÅ ÄR JAG GLAD NU! men jag kan inte det, för jag vågar inte vara glad nu, för tänk om allt förstörs imorgon? shit, detta låter så konstigt.. förstår det knappt själv.
E, en av mina bästa vänner från gymnasiet som jag nu har rätt begränsad kontakt med, bor i olika städer, har inga gemensamma intressen längre osv, ringde och berättade att hon var gravid, det är första kompisen som blir det för mig. Vet att det är rätt tidigt, men inte JÄTTEtidigt om man säger, hon är 1 år äldre än mig, blir 22 snart. Inget intresse av att utbilda sig eller så, har nog alltid vetat om att hon ska få barn tidigt, hennes mamma var bara 16. Men iaf, efter att jag sagt grattis, guuu va kul, och hejdå så blev jag så himla ledsen och kände mig så himla vilsen, som ett litet barn liksom. Stod i Fs studentrum och bara VAD I HELVETE? Det kändes som om jag peppat för ett liv jag inte trivs med eller hur ska jag säga. Jag och F bor 10 mil ifrån varann, kommer göra det i MINST 2,5 år till. Och sen då? Ska vi liksom bli värsta familjen då eller? Och var ska vi bo då? Här eller där? När jag kom hem så pratade vi i telefon länge och jag sa att jag tyckte vi borde ta ett upphåll, började gråta och kunde inte sluta, grät utan uppehåll hela kvällen och börjar typ gråta nu när jag tänker på det, insåg att jag aldrig skulle klara att va utan honom, vi pratade igen, nu vet jag inte hur det är, om allt är som förut eller inte. Vill itne vara så här rädd. Seriöst Tove, sök hjälp. Mm jag ska. |
|
|
|
|
