| Tankar om att inte vara bra nog. |
16 jun 12 |
Tänker på hur det vore om jag skulle vara en sån där tjej som alla vill ha.
Om jag hade fina klänningar och glittrande ögon. Hur skulle det kännas? Skulle jag fortfarande känna mig så dålig, som om jag inte är bra nog?
Om jag bara struntade i allt vad "att vara sig själv" handlar om, skulle allt bli lättare då?
Jag antar att jag skulle passa in bättre.
Frågan är bara hur det skulle kännas inombords. Skulle jag vara nöjd med den jag är?
Frågan är, om det ens är möjligt att känna sig bra nog oavsett. |
|
|
| En vän som jag inte haft men ändå saknar. |
16 jun 12 |
Nu är jag här igen och skriver, bara för att jag måste.
I onsdags samlade mina mentorer klassen och berättade vad som hade hänt. De sa först att "Det här kommer förstöra stämningen helt och hållet, bara så att ni vet det".
Det gjorde det också, det förstörde stämningen, men bara för några minuter. Sen verkade alla gå tillbaka till glädjen, men jag satt kvar med blicken i mitt knä.
Hur kunde något sånt hända?
Jag släppte ändå tanken fram tills på eftermiddagen, när jag fick reda på vem en av killarna är.
Ända sen jag hört vem han är kan jag inte sluta tänka på honom. Hans ansikte följer mig vart jag än går, så fort jag blundar, så fort jag ser någon som liknar honom eller när jag bara går.
Jag ser hans blåa ögon och det blonda håret. Jag tänker på honom hela tiden, jag kan bara inte släppa tanken.
Sen frågar jag mig själv, är det rätt av mig att känna mig så berörd av det hela? Jag känner varken honom eller hans familj.
Men jag såg honom, jag såg honom gå med sina vänner och våra blickar möttes bara dagar innan olyckan. Jag förstår inte, jag kan bara inte förstå!
Jag tänker på honom varje minut, det har gått tre dagar och det första jag tänkte på när jag vaknade idag var honom.
Men han vet inte vem jag är. Och varför känner jag ett behov av att gå dit, träffa honom, skriva ett långt brev och önska honom all lycka för?
Vi har utbytt några ord en gång, men jag slår vad om att han inte minns mig. Hur kan då jag minnas honom så väl? Och varför känns det som att vi är vänner, som att jag måste finnas för honom?
Det enda jag vill är att han ska vakna upp, och när han gör det vill jag prata med honom. Jag måste förstå varför jag känner så här. Det är något speciellt med honom, jag måste få berätta vad jag känner.
Det enda problemet är att jag aldrig kommer våga, om han ens vaknar upp. |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<Juni 2012>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | | 01 | 02 | | 03 | 04 | 05 | 06 | 07 | 08 | 09 | | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16
| | 17 | 18 |
19
| 20 | 21 | 22 | 23 | | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |
|
