| 27. |
6 nov 11 |
Den här siffran.
David Garrett <3
Det gick en man bakom mig i en timme idag.
Jag gick helt planlöst genom stan.
I början fick jag panik, vände mig om och stirrade.
Lite extra länge sådär, för att försöka få honom att gå därifrån.
Men han fortsatte att gå. Verkade också ganska planlös.
Så jag brydde mig inte om det under en längre tid.
Men när jag, som få, svängde in på en smal gata.
En sådan gata, en gränd, ingen brukar gå på
så följde han efter. Jag kunde nästan känna hans
andetag på min kala nacke.
Då blev jag rädd på riktigt.
Så jag vände mig om och frågade vad han ville.
Mannen tystade ner mig med en hand på min mun.
Trodde jag skulle dö av syrebrist och hyperventilation.
Jag försökte skrika men hans grepp blev hårdare
både på min mun och runt min hals.
Med bara en arm höll han mig så hårt.
Jag trodde jag skulle gå av mitt itu.
När han sedan drog av sig sin mörka huva grät jag.
Det gjorde så ont i hela mig.
Han skjutsade hem mig, min pappa.
Jag trodde aldrig att jag kunde bli så rädd.
Men nu förstår jag varför. |
|
|
|
|
