| Chidapers blogg |
|
Född: 1996
Bor i: Liding� :)
Visa profil
|
| mamma, snälla lyssna |
28 okt 15 |
hur svårt ska det vara att förstå att inte alla finner värde i att träffa folk var och varannan dag,
gå ut och springa två mil i skogen,
sitta på en tunnelbana i fyrtio minuter för att spela badminton,
göra någonting annat än skriva, tv-serier, måla osv?
för jag är lycklig såhär. jag finner ett värde i att behandla mig själv rättvist.
när jag tvingade mig själv att umgås med folk för att jag trodde att jag skulle vänja mig och börja gilla det, så blev jag bara så jävla mentalt förstörd.
när jag tvingade mig själv att sitta på en tunnelbana i fyrtio minuter av panik, så orkade jag inte spela badminton.
när jag ställde krav på mig att bli lite som alla andra så trodde jag bara att jag var ett jävla freak för att jag inte hörde in.
jag har börjat ta hand om mig själv mer nu, psykiskt.
att sluta ställa krav, lyssna på mig själv, inse mina gränser.
att inse att det tillhör min diagnos men också min fucking personlighet, diagnos eller inte.
jag har inte isolerat mig totalt, vad snackar du om ens?
jag har alltid varit sån här. mina vänner finns över nätet. och jag träffar dem, ibland. när jag vill. när de vill.
för jag kan inte de sociala koderna, de exakta koderna som osynligt står nedskrivet någonstans. de man behöver för att klara av en dag ute.
allt tänkande gör mig sjukt stressad.
att analysera varenda situation.
kanske ger ett utomhus-socialt sammanhang dig lycka, men jag fucking exploderar.
det gör mig inte piggare, jag blir tvärtom tusen gånger tröttare och trötthet välkomnar ångest lättare.
och sen det här med städningen...
dont even get me started.
jag tror inte någon som du ens förstår hur mentalt utmattande det är för mig att ens tänka på det.
jag kan inte ens förklara, det är som att jag sprungit ett maraton i sju år, non-stop, men med huvudet.
tror du mig inte? du tror jag är lat?
fråga varenda en av mina klasskamrater, de vet EXAKT vad jag pratar om. för de är som mig. annorlunda. tröttare. mer tänkande (no offense).
du tror jag valt att vara såhär? introvert? snälla, jag ÖNSKAR att jag var lite mer som alla andra. de har det jävligt lätt.
normalstörda människor. jag är inte som dem.
jag har behov av lugna miljöer.
och ja, jag blir stressad bara utav att träffa syskonen också. analyserande, tunnelbanan, folk, miljarder tankar i huvudet som aldrig försvinner.
jag önskar väl fan att jag kunde städa rummet varje vecka, men... som sagt.
jag måste förbereda mig mentalt hur länge som helst.
jag tycker det är asjobbigt.
"gör det bara", säger de. säger du. "gör det bara."
.......du kunde lika gärna sagt "hoppa ner för den klippan nu, gör det bara." eller "hitta på ett botemedel mot cancer nu, gör det bara."
jag är inte korkad. jag vet hur man städar. jag vet hur man ringer folk. jag vet hur man åker tunnelbana. jag vet hur man fucking knyter skorna. jag är inte dum.
men det är ett ständigt analyserande som pågår. och det tröttar ut något så fruktansvärt.
nej, det försvinner inte. jag kan inte "träna bort det".
jag kan inte "ignorera det"
eller "slå bort tankarna, tänk på något annat" (are you kidding me?)
datorn gör mig lugn. i och med datorn slipper jag analysera, tänka, bli stressad, få ångest, få panik.
samma med att måla, skriva, titta på tv-serier och youtube.
saker som gör mig riktigt jävla utmattad som inte ger mig något annat val än att vila bort stressen efter en dag:
- skolan
- vägen TILL skolan
- vägen FRÃ…N skolan
- trafiken
- tunnelbanan
- städning
- träning
- bara tanken på att gå till friskis & svettis
osv osv osv osv
dessa saker + mycket till, är riktigt energikrävande.
jag tror inte ens du förstår, för du är inte som mig.
det kanske låter helt irrationellt, konstigt. som om jag är lat. som om jag behöver gå i terapi för det?
nej tack.
jag vet redan vad det är och jag gör dessa saker. jag fucking gör dem. men jag blir helt slut. jag blir H E L T slut. i huvudet. inte fysiskt, såklart.
jag tränar på det men jag kommer aldrig lära mig att "bli bättre", skojar du? jag kommer aldrig växa ur den här tröttheten.
om jag kunde, tror du inte jag hade gjort det? hela min skoltid... har jag gjort flera av dessa saker. jag borde vara fit for fight helt och hållet. men icke.
jag försöker.
men jag måste fan få vila.
jag vet själv när jag orkar. när min hjärna tycker att det är okej.
jag vet precis vad som orsakar stress, ångest, panik, utmattning för mitt huvud.
inte du.
vad som får mig att må ännu sämre mentalt är att ständigt få höra "du mår inte bra såhär, du måste göra något annat" för vem fan känner mig bättre än mig själv? jag fattar peppen, jag hör den, men ändå förstår jag den inte...? jag mår visst bra.
så sluta försöka peppa mig att bli någon jag inte kan vara.
dels skulle du bli besviken, men om jag får för höga, irrationella förväntningar, så kommer jag bara börja hata mig själv igen. precis som jag gjorde när jag tvingade mig själv att försöka passa in. |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<Oktober 2015>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | | 01 | 02 | 03 | | 04 | 05 | 06 | 07 | 08 |
09
| 10 | | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | | 25 | 26 | 27 |
28
| 29 | 30 |
31
| |
|
