| Chidapers blogg |
|
Född: 1996
Bor i: Liding� :)
Visa profil
|
| ftm |
5 jan 13 |
Det här är det mail jag ska skicka till mamma och pappa inatt:
"
Jag tror inte att någon av er har märkt något för jag har varit noga med att gömma det, men jag har inte mått så bra på sistone. Jag har suttit ensam i mörkret och känt hur det gång på gång hugger inom mig och det har oftast slutat med att jag gråtit. Inte så länge kanske men tillräckligt.
En del skulle nog kalla det depression men jag har ABSOLUT INTE haft självmordstankar eller liknande så våga inte ens för en sekund tro det. Jag är till och med rädd för att dö. Men jag har känt mig så tom, som om något saknats. Och det gör det. Jag svär men jag kommer till det sen.
Det jag behöver nu är att prata med någon erfaren, professionell psykolog. Jag har velat säga till er att jag måste prata med någon ett bra tag nu men jag har inte vågat. Nu klarar jag inte av det här längre. Jag är glad vanligtvis, jag gillar mitt liv; skolan, familjen, Fredrik osv men det är en grej som får mig att hålla tillbaka känslorna en del för det hindrar mig från att vara 100 % lycklig.
Innan ni börjar tro att det är något superallvarligt eller något dåligt som hänt så vill jag bara berätta att det är bland det bästa jag kommit på om mig själv men tanken på vad reaktionerna kan bli har skrämt mig. För även om jag och många andra önskar att det var annorlunda så är det inte helt accepterat i samhället än.
Det bästa hade nog varit att jag hade berättat för er själv, utan att skriva men jag känner att jag inte klarar av det. Jag är inte stark nog. Även med fingrarna på tangentbordet så slits det inom mig och jag har fått sudda och börja om flera gånger, jag är så nervös att jag inte vet vad jag ska göra. Mina ögon är fuktiga men jag håller tårarna tillbaka. Antagligen behöver jag dem senare, när ni vet. Inte för att jag tror att ni kommer ogilla det, kanske kommer ni bli förvånade men jag hoppas och ber till en Gud jag inte tror på att ni kommer försöka förstå. Jag litar på er, det gör jag verkligen, och jag vill att ni ska stödja mig i det här.
Mamma, pappa. Jag klarar inte av min kropp längre. Det här är inte jag. Jag är född i alldeles fel kropp. Vet ni vad FTM betyder? Antagligen inte. Det gjorde inte jag heller först men efter att ha spenderat den större delen av min tid på internet och flera andra sidor så vet jag nu. Det betyder Female to Male. Kvinna till man. Jag är född fel. Jag är inte kvinna. Jag är en man född i en kvinnas kropp. Och jag svär, hade jag kunnat välja själv så hade jag valt att vara ”normal”. Jag hade valt att vara heterosexuell och normal. Men jag kan inte välja. Jag vet att det är såhär, jag vet att jag är född fel så snälla, se det inte som att jag går igenom en fras. För det gör jag inte. Den enda frasen jag fått gå igenom är att undra för mig själv hur jag kan känna mig som homosexuell om jag är kvinna. För mig känns straight helt fel ord, jag är inte straight. Jag är homosexuell men jag tänder inte på tjejer. Förstår ni vad jag menar? Jag är transsexuell. Och jag klarar inte av att fortsätta livet i den här kroppen för den är fel för mig.
I början gjorde det så jävla ont, då jag knappt visste någonting alls om transsexualism. Men jag har sökt och läst om andras erfarenheter, jag har läst om ett val man har. Jag vill prata med någon för att kunna få diagnosen transsexuell för att senare kunna genomgå operationer för att efterlikna den man jag egentligen är. Jag är redo att genomgå två år av förändring. Det är i det sista året man får testrogen (manliga hormoner) och vara med om "real life experience" som en kille. Jag är redo för allt det där.
Ni får inte tro att ni har misslyckats på något sätt, tvärtom. Ni har lyckats så jävla bra. Men jag kan inte gå igenom det här ensam. Jag behöver hjälp. |
|
|
| åh |
5 jan 13 |
| Har kommit på ett sätt att berätta; inte rakt ut men via ett brev/mail. Inatt ska jag skicka den till mamma så hon kan läsa den på morgonen. |
|
|
|
|
