| Chidapers blogg |
|
Född: 1996
Bor i: Liding� :)
Visa profil
|
| döende |
17 okt 12 |
Igår var jag i princip döende.
Flashback:
Har sen i torsdags haft ont i halsen och svårt att svälja. Men jag tänkte såklart inte mer på det; en endagsgrej, typ. Jag åt lite halstabletter och fortsatte livet som vanligt.
På fredagen kunde jag inte äta mat i skolan, det gick knappt att svälja ner köttbitarna. Men jag tog inte heller det så allvarligt.
På lördagen försämrades rösten, den blev svag och jag kunde inte höja den eller någonting sådant. Den dagen åkte jag, mamma, pappa och min pojkvän till landet så jag trodde att det skulle bli jättetrist för dem om man inte kunde prata. Men det gick bra, bara jag åt ipren och pratade lågt.
På söndagen blev det värre, mycket värre. Jag hade konstant ont (bara på den vänstra sidan, den vänstra halsmandeln) och kunde knappt äta. Inte ens mjuk lasange gick ner, det gjorde för ont. Så jag fick lite panik. I bilen på väg hem kunde jag inte kommunicera alls, det gjorde så fruktansvärt ont hela tiden. Det slutade med att jag satt och grät och skakade okontrollerat i en timme.
När jag kom hem tog jag ett bad, det var skönt till en början innan smärtan högg till igen. Jag trodde seriöst att jag skulle svimma. Så jag gick upp. Väl påklädd i myskläder började jag gråta häftigt, jag grät och grät och hyperventilerade jättemycket. Jag gick ut till mamma och pappa som satt i vardagsrummet och kollade på nyheterna, vingligt satte jag mig ner i soffan; gestikulerade mot halsen, hyperventilerade, grät.
På måndagen åkte jag och mamma till Torsviks vårdcentral för att få veta vad som händer. Vi var där i en timme; pratade med läkaren, tog tester, väntade. Vad blev svaret? Jag hade ett virus. Som inte går att botas med penicillin.
Jahapp. Då var det bara att åka hem och äta ipren och vänta på bättre tider.
Trodde jag.
Igår slog dödsstöten in. Igår var min vänstra halsmandel så uppsvälld att jag inte kunde äta, dricka och knappt andas. Det gick verkligen inte.
Pappa var hemma med mig och han berättade idag att jag såg ut som ett vandrade lik, om inte värre. Jag skakade hela tiden, kippade efter andan och grät.
Hela dagen var jag så. Pappa fick panik. Han visste inte vad han skulle göra. Om svullnaden hade fortsatt vara kvar så skulle jag ju dö, jag kunde ju inte göra någonting.
Han ringde doktorn, vi fick en tid halv sju på kvällen. Så det var bara att vänta.
Mamma åkte med mig dit. Vi kom till väntrummet och jag gick direkt till toaletten för att hälla kallt vatten i ansiktet.
Sen fick läkaren kolla till mig.
Hon var väldigt snäll och förstående men jag kunde inte visa några känslor då jag bara kände att jag skulle dö.
Hon kollade i min hals och konstaterade direkt att jag har halsfluss vilket är en bakterie som kan behandlas med penicillin.
Om jag blev förbannad på Torsviks felaktiga diagnos? Ja, absolut. För det verkar som om jag verkligen har halsfluss. Penicillinet hjälpte över en natt; idag har jag kunnat äta, dricka och andas normalt.
Visst, det gör fortfarande ont att svälja men det går. Igår gick det inte.
Så, nu ska jag dricka (det blir lösligt om man blandar det med vatten) penicillin (som smakar så fruktansvärt äckligt så att jag får kväljningar, men det är värt besväret) i tio dagar. Men jag kommer känna mig bättre om två/tre.
Nu ska jag sova till musik av Ludovico Einaudi, Max Richter, Philip Glass och Michael Nyman; min första natt utan smärtstillande. Wish me luck <3. |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<Oktober 2012>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | | 01 | 02 | 03 |
04
| 05 |
06
| | 07 |
08
| 09 | 10 | 11 | 12 | 13 | | 14 | 15 | 16 |
17
| 18 |
19
| 20 | |
21
| 22 |
23
| 24 | 25 | 26 | 27 | | 28 | 29 | 30 | 31 | | |
|
