| stockholm |
21 nov 20 |
Det är någonting med att befinna sig i en stad utan att tillhöra
utan ett sammanhang
Promenerar i skymningen, den kommer tidigt nu det är snart vinter
Ser på alla som stressar förbi
Alla som kommer någonstans ifrån
som är påväg någonstans
och så jag, som bara vandrar omkring
Det blir ett intressant utifrån perspektiv,
ni vet som när man läser en bok eller ser en film
,,,man är inte själv med, man bara ser på
Jaha där kommer någon med finskor, systemetpåse och finrocken, undrar var han är påväg, undrar vem han ska träffa
Eller där kommer någon annan med barnvagn och en liten parvel på 2 år som sitter och snorar i vagnen
Och där promenerar en tant med två små hundar, undrar om hon är born and raised här, bott här hela sitt liv, undrar om hon är ensam
Där sitter en ung kille på buss nr 441 och tittar ut genom fönstret, undrar var han bor, hur han har det där hemma, vad han drömmer om
Jag lyssnar på den eviga höstlåten... eller sen 2011 är den det. Stockholm av Jonathan Johansson från skivan Klagomuren.
Inte någonstans i låten nämner han ordet Stockholm och när jag hörde den första gången hade jag inte ens varit i Stockholm. Men nu är det ju som att det alltid varit menat. Att jag skulle promenera här, i Fredhäll på Kungsholmen med utsikt över Mariebergssundet och se på när solen går ner över Lilla Essingen och e4an och lyssna på den låten.
Han sjunger
Man måste bära en rymd på axlarna
Man måste härma dom som vaknar
Och vet vad dom vill ha
Det känns som att: aldrig har någonting varit mer sant än det |
|
|
| ett år har gått |
17 jun 20 |
Ett år har gått.
Jag flyttade till Stockholm.
Jag vantrivs.
Min examen föll platt
...
Jag tog mig igenom universitetet utan en enda omtenta men ändå lyckas jag inte med konsten att få ett arbete
Den smutsiga lilla demonen inuti lever loppan
Du e värdelös
säger den
Och jag......
Tvivel
Längtan
Som vanligt är det nog de två känslorna som utgör de största beståndsdelarna i mig |
|
|
| 2006 |
24 jun 19 |
Sommaren 2006 var jag tolv, snart tretton år gammal. Åkte på familjesemester till södra Frankrike.
Sista semestern vi var en familj på riktigt. Sista sommaren jag var ett barn. Sista sommaren med ett barns oskyldighet, ett barns naivitet. Sista sommaren min farmor levde.
Vi var borta i två veckor. Vi bodde i en liten by uppe i bergen. Säkert turistig men ändå genuin. På kvällarna sprang alla barn omkring i byn, lekte, utforskade.
Och en av dessa dagarna upptäckte jag att en pojke spanade på mig. Vi började prata. På tolvåringars knackiga engelska.
Han var lika gammal som mig, kom från Tyskland. Han hade allvarliga bruna ögon. Hans sätt att vara fick mig att tro att han var en genuint god människa. Vänlig och eftertänksam.
På kvällarna lekte vi med min bror och de två andra barnen från familjen min familj reste ihop med. När de andra tittade bort kunde vi grabba tag i varandras händer snabbt och krama till, men släppte sedan lika snabbt. Ibland promenerade vi omkring, planlöst bland de smala gränderna. Hand i hand.
En kväll kramade vi varandra när vi sa hejdå. Och samma dag som jag skulle åka hem stod vi nedanför trappen till huset min familj hyrde för att säga hejdå. Hejdå för alltid. Vi kysstes. Snabbt, lätt, flyktigt men en kyss lika väl. När jag hoppade in i bilen för att åka någon timme senare stod han en bit bort och vinkade.
Till hösten började jag sjuan. Det var ett tufft år. Jag hade en nära vän ett år under mig men vi umgicks bara på fritiden. I skolan var det knapert, jag umgicks med klasskamrater men bara ytligt. De populära fotbollstjejerna i klassen kallade mig för lesbisk, då ett skällsord. Framåt vårvintern 2007 började jag inse att något inte stod rätt till i familjen. Min pappa hade en annan.
Men i bakhuvudet hade jag hela tiden minnet av sommaren, klart och tydligt. De varma dagarna i den lilla byn i Frankrike, kvällarna då jag utforskade byn tillsammans med pojken från Tyskland. Det var en tröst att veta. Att hur jävlig vardagen än kändes hade han funnits. Som trettonåring kändes det som ödet. Att det hade hänt för att året som följde skulle vara uthärdligt.
Om en månad ska min mamma resa till den byn igen. Över ett glas vin förra lördagen påminde hon mig skrattandes om "min vän". Och i veckan som följde fick jag ett infall och sökte på hans namn på Google. Jag hade inte gjort det innan.
Han är 25 nu, precis som jag. Fyller 26 i slutet av juli, precis som jag. Han är skådespelare, har en sida på IMDB, har medverkat i filmer och tillhör en teater i Tyskland. Han tillbringade förra våren i New York på en skådespelarskola. Sådant berättar Google för en.
Så märkligt är livet med dagens teknik.
Jag undrar om han minns mig
Jag undrar om vårt möte betydde något för honom också
Men jag skriver inte och frågar, jag låter det vara. |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<September 2020>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | | 01 | 02 | 03 | 04 | 05 | | 06 | 07 | 08 | 09 | 10 | 11 | 12 | | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | | 27 | 28 | 29 | 30 | | |
|
