En flickas berättelse, del 7 |
Kapitel 6
Jag tog ett djupt andetag och slöt mina ögon i tron om att han skulle kyssa mig. Då jag nästan kunde känna hans läppar mot mina öppnade jag ögonen och tittade in i de grå. Han strök mig över håret, och log sedan mot mig.
Ingen av oss vågade, det var som om det var något hinder mellan oss. Både fällde ner våra huvden, och tittade sedan åt olika håll. Vad hade egentligen hänt? Jag kunde känna elektrisiteten mellan oss, och hur vi drogs mot varandra.
Vi lade oss ner på filten och tog fram varsin bok och började läsa. Jag kunde inte låta bli att titta på honom ibland, se hur de bleka kinderna för tillfället var rosiga och hur han tittade på mig då han mötte min blick. Vad skulle hända mellan oss?
Vi låg där på filten hela dagen, tills det att solen gick ner bakom de höga träden i fjärran. Vi började då sakta plocka ihop våra saken, och då jag skulle lägga ner det sista lade han sin hand på mig. Jag tittade på honom, och log vänligt.
Han tog bort handen, och tittade sedan ner. Jag visste att han tänkte på något,men jag visste inte vad för tillfället.
”Förlåt,” sa han och flyttade blicken mot mina ögon igen
”Det är lugnt, Oroa dig inte,” sa jag och tog upp filten.
Han nickade som svar, och vi gick tysta ut genom skogen. När vi gick där på stigen kände jag hur underbart det egentligen var med tystnaden. Tystnaden då man bara fick drömma sig bort till sin egen värld.
När vi var hemma i det stora huset, bröts tystnaden av att telefonen ringde. Det var Nicole som undrade hur det gick för oss att vara under samma tak. Sebastian sa att det gick jätte bra, och blinkade mot mig där jag stod och plockade upp mina saker. Bara några dagar tidigare hade jag sett honom som odräglig och noncalant, men nu var han en helt annan person i mina ögon. En charmig och omtänksam person som verkligen hade känslor.
Tillsist tog jag upp dagboken, och satte mig vid köksbordet för att vänta på att Sebastian skulle prata klart.
28 Augusti 2000 01:09
Jag saknar Miguel, jag vet inte hur jag ska klara detta mycket längre. Jag saknar mitt liv, och det jag egentligen levde för mindre än två år sedan.
Jag vet att jag gjorde fel som lämnade Miguel kvar i England, utan ett lapp utan någon som helst förvarning. Men jag måste påminna att jag hade mina skäl till det hela.
För en gång skull var jag ute på puben idag, och som vanligt att det svenska män som stöter på mig. Men jag måste säga att jag inte klarar av det, jag blir sårad så fort jag tänker på det. Mitt hjärta tillhör någon annans.
Jag försökte ringa Marica, så hon skulle låta mig prata med Nataly men den lilla flicka var inte hemma då jag ringde.
Jag saknar henne redan, jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag har ingen kvar, ingen att verkligen älska. Jag har inga barn, som tynger ner mig, och har ingen man som klagar varför är detta så fel? Varför klagar mamma ständigt på att det är så fel, vad vill hon att jag ska göra? Hon gillar ju inte den sortens män jag faller för ändå.
Då hon var och hälsade på mig i England träffade hon Miguel inte dög han. Han var allt för snygg för mig, och allt för begåvad. Hon tyckte inte jag var värd honom. Det konstiga är att hon värderar mig lägre än någon annan i släkten, även fast de har ett sämre jobb än mig, sämre lön än mig, och är odrägliga på alla sätt och vis så är jag den värsta i släkten. Det som är en skam för familjen, jag kan fortfarande inte förstå varför.
Jag har inte gjort något fel, det enda jag har gjort är att jag inte har skaffat en man, massa ungar och är det ultimata kvinnan som mamma vill att jag ska vara.
Jag kommer aldrig bli accepterad för den jag är, jag minns vilket spader hon fick när jag sa att jag skulle stanna i England ytterligare ett år då jag varit där fyra.
Jag saknade inte hemmet, och jag hade varit tillsammans med Miguel i tre år varför skulle jag lämna honom där?
Marica kom också och hälsade på en gång, och hade samma åsikt som mamma. Miguel var ingenting att ha, han var enligt henne för rik, för snygg, och för ambisös för mig.
Det gjorde ont att höra, för jag tyckte verkligen om honom, och han tyckte om mig. Jag saknar honom, jag tänker inte ge mitt hjärta till någon annan. Jag har bestämt mig, jag struntar i vad som är mina ”plikter” och åker till England. Jag åker dit i morgon, jag klarar inte av att stanna kvar längre.
Adjö, N.
”Sebastian vet du vem Miguel är?” frågade jag när han lagt på
”Ja, det var killen Nicole förlovade sig med då hon var i England.”, sa han och log
”Men hur kommer det sig att de gjorde slut?,” frågade jag
”Jag vet faktiskt inte något mer än att Nicole var tvungen att åka hem”, sa an och skakade på huvudet.
Jag nickade och kände att jag inte ville lägga mig i det allt för mycket. Det var ju inte min en sak. Istället för att läsa ytterligare en sida, hjälpte jag Sebastian med maten och vi pratade om alltin annat en Nicole.
Han verkade lite dyster men jag vågade inte fråga varför, jag kände att det inte var rätt tillfälle.
Resten av dagen var stillsam, och veckan plöjde fort igenom både av skratt och lycka. På söndagen ringde det på dörren, och Helena var nu hemma igen. Jag kramade henne hårt, och kände glädjen inuti mig. Jag som inte hade fått träffa henne på evigheter. Sebastian blev också glad över henne, och vi satt alla på terassen och pratade.
”Du, jag undrar bara en sak. Nicole, har hon någon gång varit.... vad kan man säga.. ledsen så länge hon har bott här?” frågade jag Sebastian och Helena
”Nej, varför tror du det?”
”Nej, jag bara undrade”, sa jag och tittade ner, ”Så, hur har du haft det nu i början av sommarlovet?”
”Helt underbart må jag säga.”, sa Helena som tog bort en blond slinga från ansiktet.
”Vad ska vi göra idag?” frågade jag ,
”Jag tycker vi sola och bada, ta det lugnt”
Vi tyckte det lät som en bra början på dagen, och vi försvann åt olika håll för att hämta badkläder och sådant vi skulle ha med oss ner till stranden.
Men då jag kom upp på rummet, öppnade jag lådan där jag lagt mina badkläder men det konstiga var att mina badkläder inte låg där. De fanns inte någonstans, istället hittar jag ytterligare en lapp.
”I skenet av ljuset jag står,
I den strimma som finns i detta mörker.
Jag lyfter min hand och hoppas att du ska möta den.
Röra den som du en gång gjorde
En känsla av lycka är något jag känner med dig,
En känsla av trygghet finns i mig.
Jag sluter mina ögon och andas in din doft.
Jag kommer aldrig lämna dig igen, för jag älskar dig så!”
[fortsättning följer om ni vill ha?]
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | kaizawestman_ - 7 okt 07 - 19:05 | | VI VILL HA MER! | nona - 18 jul 07 - 01:33- Betyg:  | e den redan slut? eller har du slutat skriva..??
hoppas de kommer mer, jätte bra!! | | Anden - 28 maj 07 - 05:00 | | JAA! Den är skitbra :D mer mer mer mer !!! | | M-424 - 25 maj 07 - 02:30- Betyg: | Ohh när kmr näästa=??? :)
Maila när nästa kommer;)
<33 | | ninaF - 22 mar 07 - 01:36 | | spännande värre! give me more.. ;) | | STruTSEn_91 - 26 feb 07 - 01:15- Betyg: | har sträck läst alla delarna nu och säger bara en sak..
SKRIV MER NUUUU:D:D !!!
Du har sån stor talang när det gäller skrivandet :) | | Melleee - 11 feb 07 - 22:17- Betyg: | | Mermermer!! =) | | tro - 21 jan 07 - 21:44 | | ohh mer! den här novellen är jättebra! :) | | sofiiie - 9 jan 07 - 08:16 | | Jag vill ha en fortsättning:) | | Executed - 4 jan 07 - 00:25- Betyg: | | klart vi vill ha :D | | Rebecca_Becca - 2 jan 07 - 06:33 | | fortsättning tack | | nicolette - 2 jan 07 - 05:08- Betyg: | Självklart,mera och snart!
Den e jättebra! |
|
|
|
