Jag ler , men det duger inte heller.
Sorgen i hjärtat kommer aldrig att försvninna.
Min mamma , min pappa sitter vid bordet.
Min syster hon står framför bordet och jag står fram för kylskåpet med rygger vänt mot dom.
Vi alla var i köket.
- Vi älskar dig mest, av alla. Säger min pappa till min syster.
Jag står och är besviken, samtidigt ledsen.
- Ja, det är sant. Du borde veta det. Säger min mamma direkt efter.
Jag är helt hopplös, tänker jag.
Varför finns jag ens?
Jag går några meter bort från köket, tittar ut
ur fönstret tänker på det mina föräldrar sade till min syster mitt framför mig.
Utan att blunda får jag tårar.
Det var inte tårar för att jag var ledsen.
Utan tårar av ilska.
Hur arg jag vart och hur det mycket det där påverkade mig.
Jag gick upp och nu förstod jag att jag var ingen.
Jag var som ett spöke alla dessa år i mitt eget bo.
Tack mamma och pappa för att ni sa sanningen, men som ni kanske vet, sanningen sårar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.6) |
SoLonley - 6 nov 05 - 22:19- Betyg:  |
| Bra... men väldigt sorglig ='( |
| jojjo93 - 4 nov 05 - 04:43- Betyg: |
| Sorglig och jättebra. /Kram |
| kelly - 4 nov 05 - 00:28- Betyg: |
| sorglig :'( men jätte bra skrivet |
| eija68 - 3 nov 05 - 23:18 |
| sorgligt |
Blommor - 3 nov 05 - 06:41- Betyg:  |
| en bra dikt |
| Blommor - 3 nov 05 - 06:36- Betyg: |
| en bra dikt |
