Allt är bra. |
Varför försvann du och lämnade mig ensam? Du visste ju att jag skulle bli galen, av olycka och sorg.
Varför du och varför nu? När jag behövde dig som mest? Det är frågan jag ställde tusen gånger.
Mitt hjärta tog livet av mig, det gjorde för ont. Varje dag som gick skapades ännu en tagg som kördes in i mitt hjärta. Varje dag var en plåga, varje dag utan dig tog sakta livet ur mig. Bara minnet av dig tog livet av mig. Vetskapen om att du bara var ett minne, ett minne som jag inte längre kunde röra vid fysiskt dödade mig. Ingen visste hur det kändes. Hur kunde dom veta? Dom visste ju ingen om personen jag älskade. Världen spann vidare och jag förstod inte varför. Varför fortsatte den att snurra när den ur mitt perspektiv hade stannat? Du fanns ju inte längre, så varför fortsatte den att snurra? Varför fortsatte folk att skratta och ha roligt när orsaken till att man skulle vara glad var borta. Kunde ingen förstå det? Alla hade gått vidare; alla våra kompisar och din familj hade gått vidare, alla utom jag. Jag tyckte dom förrådde dig genom att gå vidare, att fortsätta leva i ett liv som inte du var med i. Jag tyckte att dom förrådde dig genom att inte prata om dig längre, det var som att dom knappt hade känt dig. Då jag ville prata om dig blev dom arga, dom sade att jag skulle släppa taget och gå vidare. Att jag skulle sluta prata om dig som om du fortfarande fanns.
Men hur kunde jag gå vidare? När du var mitt liv och när du var allt jag levde för. Dom kunde lika gärna säga att jag skulle sluta andas. Alla omkring mig sade att jag skulle gå vidare, bli lycklig, skaffa barn, skaffa jobb och dö lycklig med en man vid min sida som inte var dig. Men dom kunde inte se ordentligt på mig, dom kunde inte se att jag redan var död. Dom kunde inte se att jag dog den dag du dog. Jag tynade bort med minuterna. Dom kunde inte se att jag levde i ett helvete.
Det var i mina drömmar som jag levde, då mina drömmar bestod av dig och mig tillsammans. Det var i mina drömmar lyckan levde. Där i drömmen kunde jag röra vid dig, hålla om dig och kunna kyssa dig som jag alltid brukade göra. Jag kunde känna den saknade värmen som dina armar spred då dom höll om mig. Jag var älskad och trygg. I mina drömmar kunde jag smita från verklighetens monster som dagligen ville tortera mig, jag kunde smita från kylan och ensamheten som verkligheten gav med glädje. Dvalan som jag befann i vet jag inte hur länge den höll på. Jag vet inte hur länge jag var i det stadiet då jag var vilse i dimman. Då jag var vilse utan din vägledning som du alltid gav mig för att hålla mig på rätt väg. Det måste har varit länge dvalan höll på; för vintern blev till vår, vår till sommar, sommar till höst och höst till vinter. Jag var blind, jag kunde inte se ordentligt. Jag kunde inte le och jag kunde inte skratta. Jag gick runt i cirklar. Jag var ett skal med ingen insida. Mitt hjärta ville inte läka, det blödde så mycket att jag är förundrad över att jag inte dog av blodsbrist. Inte för att jag hade något emot det. Jag välkomnade döden, döden som aldrig ville komma. Mina ärr på handlederna bevisar hur mycket jag ville ge upp bara för att åter hålla dig i mina armar.
Som Christina Aguilera sjunger "The bruises fade but the pain remains the same" Så är läget för mig. Mina ärr läker med tiden men smärtan finns kvar. Den kanske ha reduceras ner några nivåer, jag vet inte. En del av mig har gått vidare. Den delen tyckte att det var tvunget för annars hade jag hamnat i ett träsk som jag sedan inte kunnat komma ifrån.
Mitt hjärta är fortfarande inte helt, det har aldrig läkt och jag tror att det aldrig kommer att läka. Men det har slutat blöda. Visserligen, det smärtar fortfarande som in i helvete men smärtan tar inte längre livet av mig. Mirakulöst så lever jag. Jag hängde i en skör tråd ovanför mörkret. Ett mörker som närsomhelst kunde öppna sina käftar och svälja mig hel. Det var en del av mig som ville släppa taget, låta mörkret ta mig och få slut på lidandet. Men den andra delen, den delen hängde sig kvar som om hela min existens hängde på det och jag antar det är den delen som vann den gången. Det var den delen som gjorde att jag tog mig själv i kragen och fortsatte streta genom livet.
Då ångesten trycker på tänker jag på dig. Jag tänker på alla glada stunder som vi hade. Då försvinner ångesten. För en stund iallafall. Jag tror att du är här, alldeles intill mig och hjälper mig då det är tufft, precis som du gjorde när du levde. Du stödjer mig och ger mig kraft för att fortsätta leva. Då jag sover håller du mig tätt intill dig och du tröstar mig då jag gråter och viskar i mitt öra om att allting kommer att ordna sig. Precis som du gjorde då du levde. Jag vet att du är här. Jag känner din närvaro. Att jag aldrig känt den förut? Nu inser jag att jag hade fel; du hade aldrig lämnat min sida. Du finns alltid hos mig. Du finns så nära hos mig, så nära mitt hjärta.
Du gick aldrig som jag trodde din väg utan du stannade hos mig för att kunna hjälpa mig genom sorgen. Och för det vill jag tacka dig. Nu vet jag att du väntar på mig.
Allt är bra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | woops - 31 dec 06 - 19:43- Betyg:  | Fantastiskt skrivet.
Vuxna säger ibland att JAG har skrivtalang, men när jag läser det här känns det verkligen inte så.
Det kanske inte är så. Det ÄR inte så.
Men du, du har en så otrolig talang.
Författare? | | Bloody_tears - 31 dec 06 - 10:17- Betyg: | Stark skrivet !
Så sorglig början men ett så befriande slut.
Finns här (F) |
|
|
|
