Att Jessica haft sådana stora problem, tror jag de än idag förnekar. Jag minns min lilla olycka i åttan, på skolavslutningen då jag drack lite för mycket och cyklade in i en stolpe, att Wiktor berättade att mamma sagt ”vad ska folk säga om det här?” till pappa i bilen till sjukhuset Jag blev riktigt arg men samtidigt ledsen när jag fick reda på det. Jag hade nästan 3 i promille och hade varit nära att dö och då vräker mamma ur sig något sånt?!
Om jag ska vara ärlig, önskar jag ibland att jag dött den där dagen
Ännu en sak som förföljer mig är folk som säger att det är så ”fjortis” att skära sig och att alla som skär sig gör det för att få uppmärksamhet. Jag är så trött på att höra det där och så jävla förbannad på alla förutfattade meningar. Jag har skurit mig i tre år, från och till och jag har aldrig gjort det för uppmärksamhet och som jag nämnde tidigare så tog det lång tid innan jag yttrade om att jag skar för någon. Jag visar knappt mina sår och ärr för mina vänner, knappt inte ens när de er mig, eftersom jag skäms över dem. Jag vet att det låter konstigt att jag älskar att skära mig men att jag skäms över mina sår, men så är det. Blodet är vackert och smärtan är den bästa som finns, men när de nyskurna såren blir till ärr och kliar som fan, hatar jag mig själv, men ändå kan jag inte låta bli att skära mig.
Jag har en handled som är lila av ärr och ett ben som svider och kliar nästan hela tiden, varför skulle jag vara stolt?
Ziggy, Lilith och Mohn blev efter ett tag mina närmsta vänner, de stöttade mig i ur och skur. Vi var oskiljaktiga och varje gång vi umgicks hade jag otroligt kul. De blev mina änglar och jag älskade dem över allt annat. Tiden gick och snart hade jag och Ziggy gått ur nian och sommarlovet började. De tre första veckorna hade jag bra kontakt med dem men eftersom jag jobbade kunde jag inte umgås, men vi snackade ofta om att vi skulle umgås när jag slutat jobba. Men sen hände någonting, vi började sakta tappa kontakten och när jag började ettan hade vi överhuvudtaget ingen kontakt alls. Lilith är i dagsläget den enda jag fortfarande är vän med, men vi har alltid stått varandra närmast hon och jag. Hon är den som offrat mest för att jag ska må bra. Jag kommer aldrig att glömma de gångerna då hon och jag tagit en cigg och gått ut och satt oss och snackat om hur jag mått. Utan hennes stöd hade jag nog aldrig klarat mig igenom alla problem jag hade i nian.
När jag började ettan var det i Karlstad och jag kände inte en enda jävel. Det blev en fräsch start och klassen jag började i var underbar. Man blev snart kompis med i stort sett alla eftersom vi inte var mer än ungefär 15 stycken. I början var jag otroligt rädd för att berätta om mina problem eftersom jag trodde alla skulle tycka jag var konstig eller något sånt. Sabina var den första jag berättade för och snart vågade jag även berätta för de andra. Klassen är som en familj om man bortser från några som började lite senare i klassen som håller för sig själva.
Jag har klarat 7 månader och 2 månader som längst ifrån att skära mig. Det är ganska mycket när jag väl tänker efter, men jag föll tillbaka och skar mig så illa att jag fick djupa ärr denna gång. Förut har jag aldrig skurit så djupt, men det blir som med knarkare, för att få samma kick som man fick första gången, måste man ta mer och mer knark, alltså, skära djupare och djupare för att få samma effekt som förut.
Hela min familj är fylld av personer med olika jävla beroenden!
Min pappa har haft alkoholproblem, min farfar var spelberoende, morfar var alkoholist, pappas syster som nu är död, knarkade, Jessica knarkade och jag skär. Beroende generna finns där och det är jävligt läskigt att hela tiden ha det i bakhuvudet.
Det kanske inte är så konstigt att jag har så pass svårt att släppa mitt rakblad?
Jag minns särskilt en gång när jag fick återfall då jag ungefär klarat 3 månader utan att skära. Jag satt inlåst på toan med rakbladet och grät. Jag grät som en idiot, tårarna bara sprutade och jag vet inte ens varför jag skar, för jag ville verkligen inte! Det låter sjukt att skriva detta, men det var som om någon annan styrde mig och fick mig att skära, ångesten drev mig och jag grät och skakade när blodet rann längs min ömma arm.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) |
Caarr00 - 13 maj 08 - 17:12- Betyg:  |
Jag blir så ledsen,
för jag känner igen mig så otroligt mycket i allt ,
jag har klarat mig i 3 månader om 4 dagar..
det är svårt, det håller jag med om,
ångesten finns där nästan hela tiden,
och ibland tar den nästan över!
Men va stark! |
| k_95 - 30 maj 07 - 20:56 |
| cool dikt bruden! |
| Emma_Mattias - 30 maj 07 - 20:39- Betyg: |
| stakkars dej. att du vågar skriva det. de e jätte modigt ! <3 |
| tidda - 9 mar 07 - 18:35- Betyg: |
7 månader och 2 månader, går det att klara sig så länge?
jag tror inte jag skrev än hur starkt jag tycker att det är av dig att skriva ner det här? Isåfall: Det är starkt av dig.
<3 |
| love_you_too - 26 jan 07 - 01:14- Betyg: |
| tkr du är så stark som skriver detta.. |
| gullunge_92 - 5 jan 07 - 05:11- Betyg: |
vet inte vad jag ska säga..
kämpa på vill ja itne säga för ja hatar när folk säger det till mig.
Men jag tycker det är otroligt starkt av dig att skriva det här. |
isita - 1 jan 07 - 03:31- Betyg:  |
Ännu en sak som förföljer mig är folk som säger att det är så ”fjortis” att skära sig och att alla som skär sig gör det för att få uppmärksamhet.
aa hur många gånger om dan får man inte höra det:W
jag hatar sånna som säger så...
ha det bra, gått nytt år |
| Lovely__ - 1 jan 07 - 01:22- Betyg: |
Modigt av dig att våga skriva det här, att lämna ut dig så mkt. Men kanske är det lite som terapi?
Men kämpa på!!
Kanske är det så att en person som skär hatar rakbladet, för det som rakbladet gör med dem(alla ärr osv), men samtidigt älskar det, för att det får dem att glömma alla bekymmer för en stund? |
| Sandra91 - 31 dec 06 - 08:12 |
Jag håller totalt med Mimmi (between).
Och jag känner igen mycket av det du skriver från att vi pratat om det.
Det är bra att du skriver ut dina känslor Jossa <3 |
| Lumiere - 31 dec 06 - 07:05 |
Vackraste Svarta Ros.. du vet att du alltid har mig vid din sida, hur ärrig du
än blir kommer du alltid i mina ögon att vara vacker.
Vad än någon i din familj någonsin har gjort elle rsagt komemr du förbli underbar i mina ögon.
Vad som än händer vad du är gör vad du än hamnar komemr jag FÖRALLTID att älska dej!<3
//Yumi~<3<3 |
| Between - 31 dec 06 - 06:09 |
| Jag beundrar dig sjukt mycket att du skriver det här. |
