Vuxen |
"så kommer du ?"
Hennes röst var mjuk som om hon pratade till ett barn. Kanske gjorde hon det i hennes ögon.
Men inte i mina.
"Nej jag stannar här."
Hon stelnade till. Det var meningen att jag skulle gått med, nu förstörde jag alltihop.
"Kom nu."
Hon försöke gripa tag i min hand men jag gled undan. Jag sprang inte iväg men lät henne inte röra mig. Hela tiden tänka som om vi hade åskådare. Hela tiden visa att jag inte vägrade på rent barnsligt trots. hela tiden visa att jag kunde tänka i flera led. Hela tiden...
"Kom nu."
inte ens dolt som en fråga den här gången. Bara en simpel order. Det kunde jag godta. Jag gick mot henne men gled undan när hon försökte ta min hand. hela tiden tänka på intrycket. Hon verkade ge upp men log fortfarande och gick bara, vägrade sakta in så att mina kortare ben skulle hinna med. Hon ville också visa okända ögon att hon ledde mig.
"Vänta här lite."
Ett tomt rum, hon gick inte n själv men öppnade dörren för att visa att jag skulle gå in.
"Ok"
Jag gick in och dörren stängdes. Inga fönster en kal glödlampa. Väggarna var oranga av alla färger, men till och med den i vanliga fall skärande och uppiggande färgen verkade livlös. Den var en illusion av värme. Jag satte mig inte ner trots att det stod flera stolar där. Jag lutade mig inte mot den falska väggen. jag stod kvar där innanför dörren. Återigen en uppvisning.
Det fanns inget sätt att mäta tiden här inne, ytterligare ett sätt at knäcka folk. Se på dom med okända ögon tills de gör en uppvisning av nederlageller avslappning. Det var problemet med att stå kvar innanför dörren, man måste stå kvar där tills det ger upp. Annars visar man inte bara att man inte orkar. man bevisar också sin egen barnslighet.
Tiden måste gå men det är omöjligt att mäta den här. Luta sig på ena benet tills det sommnar. Byt sedan ben för att märka hur tiden går.
De små elektriska stötarna är falska men känns som verkliga precis som hela det här stället. Byt ben.
Dörren öppnas utan att något hörs.
"Så nu kan du komma ut."
De ger ingen anledning varför jag hade varit där. att fråga var att visa svaghet. Var man inte försiktig kunde de tolka det som gnäll.
Det fick de inte göra.
Följde efter henne när hon gick ner genom korridårerna. De gick aldrig raka vägen, efter en tid märkte man att de gick omvägar. Om det var för att de skulle få oss att fråga eller för att vi inte skulle kunna orientera vet jag inte. Kanske båda men inget utav det funkade. Hon sa inte ens något när hon öppnade dörren till `mitt´ rum. Hon hade fått nog av mig för idag. Fått nog av min kalla attityd. Fått nog av min tystanad. Kanske hade hon fått nog av sig själv också? Hoppades hon hatade känslan av sin glatta röst mot min tystnad. Hoppades hon tröttnade på alla misslyckade försök att få mig till ett barn igen. Det kanske var sadistiskt att tänka så men hoppas att hon är frustrerad och arg.
Mitt rum.
Enda stället här som inte är en lögn. Vita väggar inga fönster, vitt tak, vitt golv. En säng mitt i rummet utan stöd från någon vägg. En toalett bakom ett skynke i ett hörn med ett tvättfat. En pyjams på kudden. mitt rum var till för att knäcka mig som en vuxen. Ingen falsk känsla av säkerhet här inte. Här känndes det som om de trots allt respekterade mig, visade att trots allt så såg de mig på samma sätt som mig själv.
Som en vuxen. Som någon värd att vara sanningsenlig mot.
Jag bytte om. Jag vek ihop mina kläder. Vit pyjamas, vad hade ni trott?
Här spelade det ingen roll om man var sömmning eller inte. När man blev insläppt på rummet var det lika bra att sova. Ibland vaknade jag så många gånger för att gå på toa eller dricka att jag trodde de lämmnat mig i mer än 24 timmar. Man kunde inte vara säker.
Jag låg ner rak som en pinne händerna vilande ovanpå täcket utmed sidorna. Sov.
Jag drömde inte ens längre. Det fanns inget att drömma om. Drömmar är hjärnan som går på tomgång. Min gjorde det tillräckligt utan drömmar.
Så var det. Så är det. Så komer det vara.
_______________________________________ ________________________
Nu har jag slagit mig själv i oplanderade ideer. satt och tänkte skriva vidare på reinkarnation och så märkte jag bara att jag skrev på något annat.
Är inte säker på vad den handlar om. mentalpatient? Ungdomsbrottsling. Något annat sjukt. I alla fall fick jag bilden av en 6åring när jag skrev det här.
|
|
|
|
