Brända spår |
- Och jag som trodde att du var bra på att sätta upp tält, skrattade Sophie.
- Jag är bra på det, det är bara du som distraherar mig, svarade Hampus och log mot henne.
- Jag hittade några torra pinnar som vi kan lägga på brasan sen, sa Jessica som kom springande ut ur skogen. Hon hejdade sig och kollade på Hampus.
- var det inte du som sa att du var bra på sånt där? frågade hon och kastade en menande blick på tältet som låg i en enda stor hög på marken.
Plötsligt började tälthögen röra på sig och flickorna drog efter andan. Sedan stack ett huvud ut genom det färgglada tyget och de skrattade.
- Victor då! skrattade Jessica. Vad gör du där under?
- Jag skulle bara hjälpa Hampus. Då brakade allt ihop och jag hamnade underst. Victor försökte se arg ut och tittade på Hampus, men kunde inte hålla sig för skratt.
Sophie log ursäktande, hon kände att hon behövde lite tid för sig själv.
- Jag tror jag går ner till sjön och kollar lägt, sa hon innan hon gick.
Det var så vackert på den lilla ön där de skulle tillbringa natten. Sophie drog ett djupt andetag. Luften var fortfarande kylig och hon huttrade till. När hon kom ner till sjön slog hon sig ner på en klippa som solen värmt. Hon satt där länge och såg ut över vattnet. Allt var stilla och vattnet var alldeles blankt utan en enda krusning. Det enda hon hörde var fågelkvitter.
Sophies blick fastnade på en brygga som var skymd bakom några buskar och träd en bit bort. Nyfiken gick hon bort mot den. När hon kom fram till den såg hon att det var en riktigt gammal brygga. Träet var murket och svart, som om det hade brunnit. Sophie insåg att hon nog inte borde gå ut på bryggan, men det var som om ett par osynliga händer drog henne ut.
Försiktigt satte hon foten på den första brädan för att se om den höll. Sedan tog hon några snabba kliv ut till mitten av bryggan. Hon stannade när hon hörde ett ljud. Det lät som en kvinna som sjöng, och det kom från sjön. Hon gick fram till kanten och kisade ner i vattnet, men hon kunde inte urskilja någgot. Hon ryckte på axlarna, hon hade nog inbillat sig. Sedan vände hon sig om och sprang tillbaka upp till tältet igen.
Ett par timmar senare hade de fått upp tältet och satt samlade runt brasan.
Sophie tittade in i elden. De svarta pinnarna påminde henne om den brända bryggan.
Victor harklade sig och avbröt hennes tankar. Han såg dramatiskt på sina vänner.
- Lagom till den här utflykten fick jag höra en sann spökhistoria som ska ha utspelat sig på den här ön, sa han och log mystiskt. Det var nästan för sjuttio år sedan som Beata och Henrik kom till denna ö. De var nyförälskade och ville vara för sig själva. Beata var mycket vacker och eftertraktad av männen i deras by. Många lycksökare hade friat till henne och försökt stjäla hennes hjärta. Men ingen av alla dessa rika, stiliga män fann hon ingen som hon kunde lita på och hon avvisade dem alla.
Hon var mycket ensam och olycklig till den dag hon träffade Henrik. Och det var han som till slut fick henne på fall. Han var en vanlig man; han var inte rik, men heller inte fattig, inte stilig, men heller inte ful. En tidig sommardag kom de till ön för att tillbringa en natt tillsammans innan Henrik skulle åka bort. Men deras frihet varade inte länge. När de sov i sitt tält kom en man smygande. Han var en av Beatas friare och han tålde inte att se henne med någon annan. Galen av svartsjuka drog han med dem ner till sjön där han dränkte dem. Bryggan han släpade ut dem på blev blodig så därför försökte han bränna upp den.
Beata och Henrik återfanns aldrig, men deras mördare erkände sitt dåd och sattes i fängelse där han blev kvar tills han dog.
Sophie var så rädd att hon skakade. Detta kunde väl inte bara vara ett sammanträffande? Den nerbrända bryggan och det dränkta paret. Hon hade ännu inte talat om för sina vänner vad som hade hänt tidigare på dagen. För att inte göra dom oroliga sa hon inget nu heller.
- Usch! Sånt tror jag inte p! utbrast Jessica, men hon såg lite nervös ut.
Hampus släckte brasan medan de andra gick och la sig.
Mitt i natten vaknade Sophie av en underlig känsla. Hon såg sig om i tältet. De andra sov och hon ville inte väcka dem, så hon smög försiktigt ut ur tältet. Innan hon visste ordet av var hon påväg ner mot sjön, mot bryggan. Hon sprang ut på den hala bryggan och hon kunde höra samma konstiga ljud som hon hört tidigare samma dag. Hon vände sig om för att springa tillbaka till de andra för nu var hon riktigt rädd. Men hon hann inte långt förrän ett par iskalla händer tog tag om hennes armar. Hon skrek och försökte ta sig loss. Efter att ha kämpat ett tag gav hon upp och vände sig sakta om för att få en skymt av varelsen som höll fast henne.
Sophie bara gapade. Framför henne stod en kvinna i tjugiårsåldern. Hon var visserligen kritvit i ansiktet och hade trasiga kläder, men det var något med henne som gjorde Sophie lugn.
- Jag vill bara att du ska hjälpa mig, sa kvinnan men det lät nästan som hon sjöng orden.
Sophie förstod direkt. Hon visste vem kvinnan var - hon var Beata. Hon förstod också vad hon måste göra. Hon sprang snabbt upp till tältet och tog fram sin mobiltelefon. Med darrande fingrar knappade hon in ett nummer.Efter bara 15 minuter kom några poliser åkande i en motorbåt. Vid det här laget hade de andra i tältet också vaknat och de undrade vad som stod på.
Sophie visade vägen ner till bryggan och förklarade snabbt.
- Beata och Henrik vill ha en riktig begravning. De nöjer sig inte med att ligga i en sjö.
Poliserna sökte noggrant igenom vattnet och hittade till sist vad de letade efter. Beatas och Henriks kroppar låg gömda i ett område med högt sjögräs.
Kropparna lindades in i filtar innan de kördes iväg. När sophie och hennes vänner gick för att packa ihop tältet kunde Sophie höra en sjungande röst som sa:
- Tack...
|
|
|
|
