Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Övriga dikter

» ser du bara det negativa? (den nakna sanningen)

ur caroline lindkvist huvud,
den tjugofemte december år 2006.


låt er inte avskräckas för att det är mycket text.
Jag har skrivit detta klockan 00.30 och förväntar mig att folk ska ta sig tid att läsa det som jag faktiskt har arbetat med.

Hur sätter man ord på sina tankar?
Det är någonting som varje poet verkar kunna. Jag kanske inte är någon poet.
Jag tycker själv inte att jag skriver bra, trots vackra kommentarer.
Mest för att jag inte klarar av att sätta ord på allting, det är någonting jag gillar med att fotografera som jag inte kan få fram med ord.
Jag har märkt att jag tycker om att skriva poesi till en bild. För att en bild säger mer än tusen ord, men vad betyder tusen ord om man inte förstår dem.

Till saken.
Jag är rädd för att du kanske kommer bli utråkad, så sluta läsa nu om du inte tänker kommentera.
För alla älskar kommentarer, speciellt jag. För en kommentar hjälper alltid till. Är den positiv så försöker jag att ta åt mig och vara glad.
Är den negativ så tänker jag över den, undrar om det jag har skrivit förtjänar den. Och tar åt mig, kanske ändrar åsikt om man skrivit någonting tankeställande. Kanske blir jag besviken.
Men är det ingen som kommenterar, så känns det som om ingen förstått det jag har velat säga.
Och finns det något värre, än när ingen lyssnar?
Se kommentaren som att signera att du har läst.

Idag satt jag och funderade på lycka. Vad har jag att vara lycklig för?
Istället för att söka efter anledningnar att skära mig i armarna och vara olycklig.
Så tänkte jag, vad har jag att vara lycklig för?

Och reslutatet av mitt tänkande blev ungefär.

- Jag har en familj.
Den är trasig, mina föräldrar är skilda. Jag bor hos min mamma med min lillebror.
Min lillebror har svår adhd och är väldigt jobbig. Vilket resulterar att mamma har ganska kort stubin och är ständigt trött.
Hon har heller inget arbete. Min pappa har vart alkohol-missbrukare. Han har en ny familj som han inte har berättat om. Jag har vetat om det, men han har aldrig sagt det själv,
och det har självklart gjort ont att veta det. Och ett tag trodde jag att min pappa inte ville veta av mig.
Men nu har han börjat prata om att jag får bo där om jag vill. Jag har ingenting emot hans nya familj.
Men då kommer problemet med mamma. Hon blir tvär och sur så fort jag nämner pappas namn. En gång försökte jag prata med henne och hennes svar blev "jag vill inte att du bor där".
Sen har jag inte velat prata om det mer. Och andra problemet är min lillebror. Han skulle ju självklart bli avundsjuk om bara jag började bo hos vår pappa.
Men jag har en mamma, jag har en pappa och jag har en lillebror.
Det kan jag vara lycklig för. Samt att jag har en farmor som jag kan bo hos.
Jag har inte direkt någon jag kan prata om allt med, men en familj det har jag. Trasig, men den finns.


- Jag har vänner.
Kanske ingen som jag pratar om allt med. Delar allt med.
Det har jag växt ifrån. Min första bästa vän var jag bästa kompis med i 6 år.
Då började vi bråka och sen dess har jag inte velat ha kontakt med henne. Man kan säga att ett bråk gjorde att hon sjönk väldigt i mina ögon.
Från att ha vart en av dom viktigaste personerna i mitt liv så förvandlades hon till en ovän, en jag ständigt bråkade med.
Den förlorade vännen som vart min bästa vän i 6 år. Som jag hade delat drömmar med.
Så har jag haft en annan bra vän som har betytt mycket för mig. Och som fortfarandne gör det.
Men jag tror inte att jag klarar av att vara så nära kompis med henne. När jag fick veta att hon skärde sig var allting förstås jobbigt.
Och att hon hade bulimi. Sen började hon vara ute och dricka. Och jag som växt upp med en alkohol-missbrukare har lärt mig en sak i min uppväxt.
Alkohol är fienden. Den förvandlar folk. Jag ville hjälpa min vän, med allting. Men jag kunde inte.
Jag kände mig aldrig uppskattad av henne. Jag läste min dagbok från den tiden för några dagar sen. Och det står ofta "jag önskar att jag kunde hjälpa henne, jag mår så dåligt över att hon skadar sig själv." etc.
Och sen så får man läsa på diverse internetsajter att hon skrivit att "ingen bryr sig om henne". Hon sjunker i mina ögon. Sen byter hon helt stil. Färgar håret från svart till blont och börjar umgås med andra människor.
Hon känns som en helt annan person, inte bara utsénde mässigt. Jag känner mig inte behövd.
Och så tycker jag väldigt illa om att hon dricker alkohol och en gång ringde hon till mig och ville prata om att hon hade gjort bort mig.
Och då sjönk hon ännu lägre i mina ögon. Jag älskade henne, hon var min bästa vän. Men hon blev en annan person. En person som såg väldigt lycklig ut, men som verkade vara väldigt sårad och ledsen på insidan.
Men jag kunde inte nå insidan. Jag kände mig inte behövd, jag kändne mig värdelös, och jag bestämde mig för att säga hejdå och låta tiden gå ett tag.
Och jag började umgås med andra tjejer. Tjejer som alltid var glada, som fick mitt humör att stiga. Jag kan inte gråta med dom. Det skulle inte kännas rätt.
Men jag kan skratta, och jag är lycklig med dom. Jag känner mig älskad och jag älskar dem.
Och så har jag massa killkompisar också som är helt underbara.
Jag har förbrukat många vänner under åren, men vunnit ännu fler.
Jag kan vara ledsen för dom som jag har förlorat. Men också glad för dom som jag har vunnit


- Jag har älskat.
Jag blev kär för första gången i sjuan. För lite mer än ett år sen. och jag var väldigt kär. Och jag kände mig älskad och älskade honom.
Allting var bra. Och när det kändes som bäst dumpade han mig. Det tog några månader men jag kom över honom och idag har jag inga som helst känslor kvar.
Jag ångrar inte att jag var tillsammans med honom. Men jag förstår inte riktigt hur jag ens kunde tycka om honom.
Efter det så var jag kär i en annan kille i min klass. Men den kärleken varade inte så länge. Jag tyckte väl om honom i ett halvår men han var inte alls en sån kille som jag brukar tycka om.
Det kanske var det som gjorde att jag tyckte om honom. Att han var så annorlunda från min tidigare kärlek.
Men nu för tiden så undviker jag kärlek. För jag är rädd för att bli sårad.
Men jag har älskat. Det kan jag vara glad över


- Jag har en rötter
vad jag menar med rötter är just rötter. Min släkt. Var jag kommer ifrån.
Jag är amerikansk medborgare och 4% irlänsk. Min pappa är svensk och jag har massa släkt i kanada.
Jag har alltså släkt i usa, sverige, irland och kanada.
Jag kan vara stolt över mina rötter. Men det är plågsamt att vara amerikansk medborgare i sverige.
Att ständigt längta efter att få åka "hem" till det hem som aldrig vart mitt hem. Jag har vart i mitt land 2 gånger hittils under min livstid.
Och jag tänker på min släkt där varje dag. Jag saknar dom mer än någon kan förstå, och jag vill flytta dit. Men samtidigt vill jag ju bo i sverige där jag har mina vänner och där allt jag känner till finns.
Det är jobbigt att ha sån bestlutsångest. Sverige och USA ligger ju en bit ifrån varandra.
Men jag har möjlighet att åka till USA och bo där.
Jag har mina rötter i 4 olika länder, även om det innebär att jag inte får träffa mina släktingar så ofta och att det gör ont att vara så långt ifrån dem man älskar
så har jag rötter jag kan vara stolt över.
Och jag kan vara lycklig för att jag är den jag är.


- Jag har träffat döden
Ja det har jag. Mitt första möta med honom var när min gammelfarmor dog.
Men det var inte så farligt eftersom att jag knappt träffade henne. Men jag ser fortfarandne i farfars ögon att han är ledsen.
Andra gången var min hamster. Låter töntigt. Men det sved lite gran.
Men tredje gången gilt, som man brukar säga. Och så var det. Min kanin.
Det var den hemskaste jag vart med om. För det var på den tiden då jag knappt hade några vänner.
Jag hade ingen som lyssnade. Men jag kade min kanin. En alldeles vit päls att burra in huvudet i.
Någon som slickade mina fingrar när jag var ledsen. Någon som delade min glädje och sorg.
Och vi fick inte ens ett år tillsammans. För en dag ringde farmor, för han bodde där.
Och sa att 'min kanin var sjuk'. Jag och mamma åkte genast dit och när jag fick se honom sjuk och svag så hörde jag rösterna i mitt huvud säga 'han kommer dö'.
Jag satte mig i bilen och skrek till mamma att köra. Och vi körde. Men det gick så långsamt. Min älskade kanin låg i min famn och plötsligt tog andetagen bara slut när vi var halvägs till veterinären.
'han är död, sa jag. det är försent nu'.
Så gick det till när min bästa vän dog. Djur eller människa, vad spelar det för roll. Jag grät, jag skrek.
Jag var inte ens med när han begravdes och kan fortfarande knappt gå förbi hans grav, som ligger bredvid hamsterns.
Det gjorde ont. Men jag hade en gång en kanin som gjorde mig väldigt lycklig. Jag fick träffa en kanin som blev min bästa vän.
Och såhär i efterhand är jag väldigt lycklig över det.



Om du har förstått mig, och läst allt så förstår du kanske att jag har många saker att vara olycklig för.
Och jag har inte nämnt allt, vissa saker svider för mycket för att ta upp.
Men för att sammanfatta.
- Mitt pappa har vart alkohol-missbrukare
- Min lillebror har svår ADHD
- Min pappa har undanhållit sitt liv för mig och inte släppt in mig.
- Min mamma är stressad, har nästan fått mag-katarr och annat jobbigt.
- Jag har förlorat många vänner och jag saknar dem allihopa.
- Jag har blivit dumpad av någon jag har älskat.
- Jag går runt och saknar min släkt varje dag, varje minut.
- Jag har ingen jag kan prata med om allting.
- jag har träffat döden, han har knackat på min dörr och tagit dom jag har älskat.


plus en massa mer som jag som sagt inte vill ta upp av personliga skäl.

Men istället för att stirra mig blind på dessa faktum och sitta där med rakbladen i handen
så ser jag det bra med livet. För jag är i princip en ganska lycklig person.
Jag ser det bra med saker. Allt i ens liv kan inte vara dåligt.
Men nu för tiden ser man folk som knappt har några problem som är självdestruktiva.
Ansvaret ligger hos sig själv och viljan finns om man orkar se.

Kan du se dom bra sakerna med ditt liv.
Lägg märke det jag har skrivet.
Det är naket, det är ärligt.
Det är jobbiga och negativa saker, blandat med positiva.
Det är livet så som det oftast uppträder.

Meningen med det här jag har skrivit kanske du inte förstår.
Men för mig var det skönt att få skriva det.

Kan du se det vackra? Kan du ge dig själv rätten att vara lycklig?
Klarar du av att sluta vara så (förlåt) jävla pessimistisk,
och erkänna att det finns bra saker med ditt liv.

Men det är klart. Jag förstår att många mår väldigt dåligt.
Att inte alla klarar av att se det ljusa, och ibland kanske det inte ens finns något ljus.
Men då får man lov att tända ett.

Tolkas fritt.
Kommentarer är väldigt välkomna som ett bevis på förståelse.
Men vänligen, kommentera sunt. Skriv vad som var bra, respektive dåligt.
Din egen åsikt. Jag vill inte ha några tråkiga kommentarer här.
Lämna genomtänkta kommentarer som blir intressanta för mig att läsa.
Och har du inte förstått vad jag har menat så tänk efter.


.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
martiina_94 - 4 feb 07 - 21:09
jag slumpade fram det här....o i början hade jag tänkt att inte läsa det alls...men jag är glad att jag gjorde det för...det var väldigt bra. väldigt, väldigt bra...
Felle - 30 jan 07 - 06:38
Du har en sån himla bra poäng i det här, något av det vettigaste jag har läst på dikta på länge. Jag säger inte att allt annat är ovettigt, absolut inte, men det här är sånt som jag skulle vilja läsa mera av. Folk som har en bra poäng och har skrivit en riktigt genomtänkt text, oavsett om den är lång eller kort.

Klart att man kan må dåligt ibland. Vissa har fler anledningar till att göra det, andra färre, men alla har rätt att någon gång tycka att livet är fullkomligt skit. Men bortsett från det, så är det så viktigt att man hittar dom där ljuspunkterna i livet, och det tycks du ha gjort, trots att det finns så mycket negativt..
Känner igen mig på vissa punkter, jag har aldrig mått sådär dåligt (om jag börjar känna mig 'deprimerad' eller i alla fall något åt det hållet så varar det bara ett par dagar på sin höjd, sen fixar det sig, just tack vare ljuspunkter, vänner, familj, och just allting som du skrev) men jag har också en syster med en svår sjukdom osv, och det var jättejobbigt när hon var mindre. Nu är det lättare fast det påverkar fortfarande hela familjens vardag på ett och annat sätt.

"Men det är klart. Jag förstår att många mår väldigt dåligt.
Att inte alla klarar av att se det ljusa, och ibland kanske det inte ens finns något ljus.
Men då får man lov att tända ett."
Älskade det slutet, så himla bra sagt. Man lyckas alltid (eller i alla fall oftast) tända ett ljus i allt mörker, om man bara försöker.

Tack för en jättebra och genomtänkt text, gillade den verkligen från början till slut. :)
Between - 7 jan 07 - 03:54
Du gjorde det igen. Kunde inte skriva det bättre själv, har tänkt väldigt länge på att skriva något liknande men aldrig haft tid eller vetat hur jag ska skriva det. Men du gjorde det. Helt otroligt..

Jag tror att jag förstår vad du menar och vad du vill att vi som läser ska få ut av det du skrivit. Jag är själv där med rakbladen och så, fast jag "egentligen" inte har någon "anledning" (om man nu kan ha det ^^). Jag är en lycklig människa, jag är en människa, jag har oxå mina dåliga dar. Men för det mesta är jag lycklig. Jag har två familjer som bryr sig och älskar mig, jag har vänner etc etc. Så det känns väldigt ego att säga "jag mår så dåligt", men så är det.

Vet inte riktigt om du förstod vad jag menade med den här kommentaren.. Men du har skrivit det sjukt bra och jag diggar det du skriver. Fortsätt så :)
liten_snopp - 5 jan 07 - 16:15- Betyg:
Jag greps verkligen av den här texten, läste tills det sista
ordet. Du har ett underbart språk! Måste även säga att det
är otroligt hur positivt du fortfarande kan se på livet,
fler personer borde vara som du, och det är ärligt menat.
Jag hoppas du fortsätter ha den synen på livet som du har
nu, du kan komma att inspirera folk som behöver det.
D-uniia - 31 dec 06 - 08:55- Betyg:
så sorgligt att läsa..
ja tycker oxå som dig, att man borde se det positiva
istället för att grubbla över det negativa hela tin.
starkt skrivet .
joanna - 30 dec 06 - 12:33- Betyg:
blir nästan tårögd. jag känner så igen mig. Mycket fint skrivet! <3
Lolans - 30 dec 06 - 08:53
Hej gumsan! Jag förstår dig till fullo! Eftersom jag levt i din närhet i ca 2 år.
..Du ska veta att vi ALLTID finns där för dig, dag som natt!!! Vi älskar dig! kram Carola
nowone - 27 dec 06 - 09:06
jag känner väldigt mycket med det du skriver. vill förstå. min bror har autism och släng av ad/hd. föräldrar som bråkar ganska mycket. föräldrar som inte vill veta av och tycker man är jobbig för lillebror suger all gnutta livsglädje av dom. skärt och svält mig för känner mig inte tillräcklig. kompisar som mår dåligt. man mår själv dåligt. men kärlek har lärt mig att acceptera livet. tycker det var väldigt bra det du skrev. man känner liksom i hjärtat att orden satt perfekt. att kunna se en framtid och livsglöd även fast det är jobbigt är en mycket bra personlighet som du verkar ha. :) jag tror på dig tjejen! <3
Bloody_tears - 27 dec 06 - 00:13
förlåt
crying_eyes - 26 dec 06 - 10:21
Man borde verkligen tänka mer på allt bra istället för att jämt vältra sig i allt det dåliga. Men det är så svårt. Känner igen mig lite i en del av det du skrev, har också en trasig familj och har tappat en del vänner och så.. Försöker se det positiva i mitt liv, men jag har jävligt svårt att göra det. Men det är bra att du kan. Verkligen.
Bra skrivet också.. blev inte alls uttråkad som du skrev i början. Det var riktigt bra och säkert skrivet med mycket eftertanke.

Skriven av
HELLOPSYCH0
26 dec 06 - 09:41
(Har blivit läst 317 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord