Sandras liv [del 11] |
Ett år senare…
På hela ett år så hade Sandra undvikit bowlingshallen. Emil tränade ju där tre ggr varje vecka. Och varje gång det knackade på dörren sprang hon dit för att se om det var Emil. Men icke! Varje gång hon såg att det inte var Emil blev hon så ledsen och bara grät. Hennes mamma försökte trösta henne men hon skrek åt henne och hon hade också inte pratat med sin mamma så mycket på hela året… Det verkade som om de hade tappat kontakt.
I skolan gömde Sandra sig också ibland i toaletten bara för att gråta. Hon ville slippa allt, hon ville bara dö. Hon kände sig så ensam. Ja, hon hade Emelie och Anna kvar. Men hon kände sig ensam utan Emil. Sandra älskade honom fortfarande. Men hon började undra om Emil också älskade henne fortfarande eller inte. ”När kommer Emil!? Vill träffa honom nu och bara vara i hans famn.” tänkte Sandra.
Till slut orkade hon inte mer. Därför smög hon tyst hemma hos henne för att packa allt hon behövde i hennes väska och sedan stack hon till ett hotell. Hon hade tagit hennes mammas pengar – cirka 1000 kr.
På hotellet checkade hon in bara för att slippa mamma och Roy. De tjatade bara hela tiden om att hon skulle sluta tänka på Emil.
Sandra hade varken skrivit lapp till dem. Men hon hade bara skrivit på en lapp där det stod ”Låt mig vara. Och leta inte efter mig. Sandra”…
När hon gjorde sig i ordning på hennes hotellrum knackade det plötsligt på dörren. ”Åh nej. Bara det inte är mamma!” tänkte hon. Sandra gick fram till dörren och stirrade bara framför på dörren. ”Hoppas det är Emil” tänkte hon. Sandra öppnade dörren försiktigt och där stod en lång, söt och mörkhårig kille…
|
| Kommentarer | | Ettrosamoln - 1 jul 08 - 09:57 | | mer mer! 8D | | Rebecca_Becca - 24 dec 06 - 01:26 | | ååh vad spännande ^^ |
|
|
|
