Sandras liv [del 10] |
Helt plötsligt kände Sandra sig tom. All lycka som fanns in henne försvann som om det gick upp i rök. Tårar rann ut nerför hennes kind och då sa hon till Emil:
- STICK HÄRIFRÅN ÄR DU SNÄLL!
En timme sedan låg Sandra fortfarande kvar i hennes säng och bara grät. ”Det är slut nu. Jag älskar honom så! Hur kunde min mamma!?” tänkte hon och grät. Hennes mamma kom in för att trösta henne men Sandra var för arg och skrek åt mamma:
- STICK! DET ÄR DITT FEL ATT DET ÄR SLUT MELLAN OSS!
- Jag förstår dig, försökte mamma.
- Nej! Du fattar inte! Jag älskar Emil! Hur kunde du säga till honom att lämna mig!?, skrek hon.
- Jag är verkligen ledsen, sa mamma.
- Nej det är verkligen inte du!, sa Sandra. Hon kastade kudde på hennes mamma och skrek åt henne att dra.
Sandra tog fram sin mobil och slog Emils nummer men det var ingen som svarade så med darrig röst spelade hon in ett meddelande istället:
- Hej. Det är jag Sandra. Jag vill bara säga… att allt har varit underbar när vi var ihop. Men jag kan fortfarande inte fatta hur du kunde göra som min mamma sa… att bara göra slut med mig när vi älskar varandra. Jag är så otroligt besviken att det känns som om jag bara vill dö. Jag vill verkligen bara vara i din famn. Det är allt jag saknar hos dig. Jag saknar dina underbara kyssar också. Det känns äkta på något sätt. Det vi hade var äkta. Jag känner så. Det är allt jag vill att du skulle veta. Och jag vill också att du ska veta… att jag kommer alltid att älska dig oavsett vad som än händer. Och jag längtar redan att få träffa dig igen någon gång men just nu kan jag inte. Nu vill jag bara att du ska låta mig vara. Om du fortfarande älskar mig efter ett år så hör av dig! Jag älskar dig…
Med darriga händer lade hon på. Nu kände det mycket bättre efter att hon avslöjade vad hon kände för Emil. ”Nu kommer vi aldrig att ses igen förrän om ett år. Om han bara älskar mig fortfarande!” tänkte Sandra.
En halvtimme sedan slog Sandra numret hem till Emelie för att berätta vad hade hänt. Hon blev verkligen chockad och bestämde sig för att komma över och trösta henne. Och det gjorde hon…
- Jag kan inte fatta varför det hände så, sa Emelie.
- Inte jag heller. Jag sa att jag älskade honom. Och han sa att han älskade mig också!, berättade Sandra.
- Så varför då gjorde han som din mamma sa?, undrade Emelie.
- Det vet jag väl inte!, sa hon och grät.
- Jag är verkligen ledsen. Och det är verkligen modigt av dig att säga det här i meddelandet till Emil förresten!, sa Emelie och log.
- Om han bara älskar mig fortfarande så ses vi igen om ett år från idag!, sa Sandra.
|
| Kommentarer | | Rebecca_Becca - 24 dec 06 - 01:25 | snyft.. så sorgligt men så romatiskt att säga sådär..
"om du fortfarande älskar mig om ett år så ses vi då"^^ |
|
|
|
