Sandras liv [del 9] |
Nästa dag var Sandra i skolan och berättade allt för Emelie och Anna. De gapade och var helt stumma över att Emil först kysste henne.
- Där ser du! Han vill ju hångla!, sa Anna.
- Jag trodde att han inte ville. Men helt plötsligt drog han mig intill sig och bara kysste mig, sa Sandra och log.
- Det är så romantiskt!, sa Emelie.
- Så nu har du väl glömt Dylan?, frågade Anna.
- Ja. Han är en dålig kille för mig och Emil är för bra för mig. Det känner jag på mig, sa Sandra.
Fem timmar sedan samma dag fast på kväll kom Emil hem till dem för att passa Roy. Men när han sov passade Emil och Sandra på att bara hångla. Snart låg de bara och gosade.
- Är vi ihop?, frågade Sandra.
- Ja, det är vi, älskling, sa Emil.
Dagarna gick och de hade bara varit med varandra hela tiden utan att tänka sig för. Så tills en dag låg de i Sandras säng och bara hånglade. Vad Sandra inte visste var att hennes mamma kom alldeles för tidigt hem. Hon gick in Roys rum för att kolla om han sov. Men han sov inte så hon höll i honom och började leta efter Emil. Men hennes mamma hittade honom inte så hon tänkte gå in Sandras rum för att kolla med henne om vart Emil var.
När hon öppnade dörren blev hon förvånad och stirrade upprört på dem som låg i Sandras säng och hånglade.
- Vad håller du på med, Sandra?, sa mamma plötsligt.
- Ähum… förlåt, sa hon.
- Emil, följ med mig! Jag vill prata med dig i enrum!, sa mamma argt. Emil reste sig upp från Sandras säng och följde med hennes mamma. ”Tänk om han får sparken? Då kommer jag aldrig att träffa honom igen. Han som jag älskar. Sa jag just att jag älskade honom?” tänkte Sandra.
Hon gömde sitt ansikte i kudden och tänkte: ”Jag älskar honom!”. Några minuter vaknade Sandra plötsligt av att någon satte sig på hennes säng. Det var Emil. Han såg ledsen ut…
- Vad är det?, frågade Sandra bekymrat.
- Jag har fått min lön och jag har även fått sparken också, sa han. Och så sa din mamma till mig också att jag inte får träffa dig igen, fortsatte han.
- Nej! Låt oss träffa i smyg, sa Sandra.
- Nej, det kan vi inte. Jag måste gå vidare. Utan dig, sa Emil och en tår rann nerför hans kind, från hans vackra blåa ögon. Tårar rann också nerför Sandras kind och det blev bara fler…
- Snälla… Jag älskar dig, sa Sandra. Emil tittade förvånade på henne och sedan log han och sa:
- Och jag dig…
- Stanna då!, sa hon.
- Men din mamma sa… hon sa att jag skulle säga det till dig innan jag drar… att…att det är slut mellan oss, sa Emil…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | So_Sick - 24 dec 06 - 04:44- Betyg:  | | Omg :( | | Rebecca_Becca - 24 dec 06 - 01:21 | | Nej! :O bra skrivet men Nej!!! :O vad händer.. /: |
|
|
|
