- natten |
Jag vaknade upp av allt smuts omkring mig i ett garage,
aldrig hade jag varit så rädd jag visste inte vart jag var,
eller vart jag skulle ta vägen.
Jag hörde fortsteg men kunde inte se vem det var.
Jag hade inte orken till att resa mig upp jag hörde röster
- Jag jag tror hon är vaken.
Jag hörde massa mummel sedan & märkte jag hur dom bärde upp mig på en säng,
jag visste itne vart jag var & orkade inte med huvudvärken,Jag ville därifrån,
Jag kände hur dom började ta på mig det var hårda tag & det gjorde ont.
Lukten från den ena kände jag igen, Jag ville inte inse vem det car.
Ville inte öppna ögonen för att se vem det var.
Han började klä av mig det uringade linnet & började sakta ta av byxorna,
Jag öppnade munnen för att få fram ett ord, jag var nästan medvetslös det enda som kom ut från munnen var:
-Låt mig vara, jag vill inte.
När jag sa det sa jag det sakta för mina läppar hade ingen känsel.
Jag ville öppna ögonen för att se vem det var men jag hade inte modet till att se fel människa framför mig,
han började kyssa mina läppar jag försökte kämpa emot försökte dra bort huvudet men han var så mycket starkare än vad jag någonsing skulle kunna vara,
Jag ville aldrig, ALDRIG i mitt liv ge med mig,han gick för långt.
Han fick mig att försvinna ur verkligheten, in i mardrömmen.
Jag ville inte inse vad han gjorde med mig först,
ville inte inse att han försökte med våld, jag kunde inte kämpa emot ville inte att det skulle hända.
Han våldtog mig, jag öppnade ögonen för att se vem det var.
När jag såg vem det var rann tårarna ner för kinden & sminket var inte längre vid ögonen.
Jag ville inte inse att det var han, ville inte ge med mig försökte blunda hårt några gånger för att få det till en mardröm.
Ville hem ville inte mer.
Jag kände hur han grep tag i armen, inte så som han hade gjort några timmar innan utan hårt denna gången,
Han viskade i örat med djup mörk röst:
-Du kommer alltid minnas det här, det kommer vara i dina tankar dag ut & dag in, jag vet att dina käsnlor var äkta lilla du.
Jag ville bara skrika rakt att tankar var slöseri med tid & känslor var menningslösa.
Men fick inte fram ett ord ville inte, jag stängde ögonen för att glömma allt som hände men det gick itne.
Jag kände hur han började ta i & han kom in i mig.
Jag mådde illa & var sjuk på hans ord.
de han sa yrade i huvudet & jag ville bara bort.
Allt gick bort & min värld slocknade,
Vaknade upp några timmar senare av att jag låg i parken med ett blodigt ansikte & byxorna uppknäppta.
Jag reste mig upp & ramlade ner på backen igen.
Jag kom inte upp, visste inte vart jag skulle ta vägen.
Kände hur mitt hjärta slog & ville bara hem & säga att jag älskar mamma.
Jag la mig ner & såg up mot stjärnorna & insåg att mitt liv hade susat förbi allting & att jag gått miste om allt det bra.
Tack vare det liv jag gjort mitt liv till, ville börja om med allting.
Jag visste att allting inte skulle kunna gå att ordna upp med ord,
Skulle itne kunna gå till Polisen & berätta allting för antingen skulle inte en enda jävel tro mig eller så skulle jag itne klara av att göra så mot Philip Andersson,
jag ville inte ge igen, för jag kände känslor som fastnade vid honom första gången jag såg honom.
Jag trodde att jag skulle kunna resa mig upp & gå därifrån & hålla tyst om allting som hänt den natten,
Men jag var svagare än vad jag trott att jag någonsin skulle kunna bli,
Jag hade inte en anning om vad dom givit mig men det var inget bra.
Kände på mig att allt skulle kunna bli bra om jag bara vilade lite,
Så jag lät mina ögon sluta sig & jag kände hur en sista tår rann & jag trodde jag skulle somna & vakna igen,
Men det dom gav mig det var någonting som skulle kunna ta dö på ngn som mig.
Dagen efter stog jag i tidningen, Det stog att han som undersökt min kropp hette Peter Andersson,
Och att han inte hittat något som lett till min död & att dom insåg att jag tagit självmord.
Peter Andersson visade sig vara Philip Anderssons pappa.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.3) | | meelan__ - 24 dec 06 - 08:26 | | ja, han visste att philip hade gett henne tabletter & ville inte att hans son skulle åka dit för de. | graven06 - 24 dec 06 - 08:09- Betyg:  | vadå peter andersson viasade sig vara philip anderssons papp?
tja, den var iallfall otrolig sorglig men fruktansvärt bra skriven! | meli - 23 dec 06 - 06:47- Betyg:  | | den var jätte bra, så sorlig | | meelan__ - 23 dec 06 - 05:43- Betyg: | | ps. Dom hade fel om självmordet det var något dom ville tro. ds. |
|
|
|
