Sandras liv [del 1] |
Solen sken och fåglarna kvittrade. Det var en varm dag i mitten på våren. Sandra promenerade på stranden klädd i rött linne och mörka tajta jeans och hon tänkte på Dylan – skolans sötaste kille som hon gillade.
”Åh, jag älskar dina vackra blåa ögon och ditt vackra leende” tänkte Sandra och log. Dylan betydde allt för henne men de hade aldrig varit tillsammans och de hade inte heller kysst varandra. Men de hade flirtat med varandra några gånger. Plötsligt blev Sandra arg och tänkte: ”Han bara utnyttjar mig!”.
Och Sandra började tänka på om han var bra nog för henne eller inte. Han festade ju mycket och fick det alltid ihop med tjejer som hon inte alls gillade.
Därför hade hon bestämt sig för att söka efter en annan ny kille. Han skulle vara smart, söt, sexig, snäll, romantik och trogen. Sandra ville ha en sån kille. Inte som Dylan…
- Hej!, sa plötsligt någon till Sandra. Hon vände sig om och såg att det var Dylan. ”Fan!” tänkte hon. Han var väldigt glad när han såg henne.
- Hej, sa hon tillbaka.
- Vad gör du här?, frågade Dylan.
- Den här platsen är min favorit. Jag går alltid hit för att tänka på saker, sa hon.
- Vad tänker du just nu på?, frågade han plötsligt. Hon gillade inte att han frågade henne något sånt. Därför svarade hon bara:
- Det behöver du väl inte veta.
- Okej, sa han. Jag måste springa nu, fortsatte han. ”Springa? Vad håller han på med? Håller han på att fräscha upp sig eller?” tänkte hon och suckade.
Sandra tittade på hur han sprang iväg ifrån henne utan att säga hejdå. Hon vände sig om och började promenera igen. Samtidigt tittade hon på havet…
När hon var hemma gick hon till köket för att slå numret hem till hennes bästis, Emelie.
- Hallå?, svarade någon.
- Hej Emelie. Det är jag, sa Sandra.
- Hur är det? Det låter som om du är arg, sa Emelie.
- Vaddå? Jag?, undrade hon.
- Ja, du, sa Emelie.
- Jag mötte Dylan när jag promenerade på stranden, berättade Sandra.
- Hur gick det?, undrade hon.
- Det gick inte särskilt bra, sa Sandra.
- Synd, sa Emelie bara.
- Därför har jag bestämt mig att jag skulle söka efter en annan ny kille, avslöjade hon.
- Ska du göra det? Skönt! Du har ju försökt förföra Dylan på hela två år! Jag börjar bli trött på det, sa Emelie.
- Gör du?, frågade Sandra.
- Ja, svarade Emelie.
- Varför sa du det inte? Om du har gjort det så har jag sökt efter en annan kille för längesen!, frågade hon.
- Förlåt, sa Emelie.
- Det gör faktiskt inget, sa hon. Jag har ju försökt men nu har jag gett upp, fortsatte hon.
- Jag måste gå nu. Pappa tjatar hela tiden om att jag ska plugga, sa Emelie och suckade.
- Hejdå, sa Sandra och lade på.
|
|
|
|
