Kvällens öde... |
Du stod bakom mig,
ville försvinna, blev spänd.
Jag kände hjärtat bulta, berodde på dig,
om du bara viste vad jag blev tänd.
Försökte vara mitt neutrala jag,
inte söka efter dig i hopen.
Misslyckades, sökte, var så svag,
möte dig, men kände mig så snopen.
Kände mig så främmande så lite i ögonen dina,
kvällen rasa, hjärtat slogs av din blick.
Undrar om du tänkte på mitt sätt att skina,
guldkanten du skapa, när jag känslor för dig fick.
Förundras hur du kan göra mig så yr,
lever i en dimma, i tvivel och hopp.
Dubbla signaler, undrar om du från mig flyr,
skulle aldrig släppt in dig, borde sagt stopp.
Du satt borta vid ditt bord,
snegla mot dig, vilket underbart skratt.
Inom mig bankar, ältas dina ord,
vet inte om mötet påverka dig i natt.
Våra stunder innan har aldrig vart så kalla,
önska att jag dina tankar kunde ha läst.
Tog av kraftens reserv för att inte falla,
jag brast, jag läktes, undrar vad som sker här näst.
Ni drog vidare, jag kunde slappna av,
kände en lättnad, men även en känsla som var orätt.
Varför blev det så här, tårar under ögonlocken skav,
vill dra tiden tillbaka, önska det blev på ett annat sätt.
Jag kan inte släppa dig, hopp jag hyser
du messa när kvällen var över.
Du bryr dig kanske ändå, av tanken jag ryser,
eller var det känslan av dåligtsamvete du döver.
Sitter nu och lyssnar på ”vår” sång,
tänk om du var här, om jag fick min först kyss.
Vill se dig snart igen, möta dina armars fång,
vill med dig busa, och göra intima hyss.
Stan är stor, ändå mötes vi på samma krog,
ville inte grubbla, ville inte se.
Kan inte beskriva min besvikelse när du drog,
vad händer nu, vad kommer att ske?
|
|
|
|
